Detta kommer nog bli ett utav mina jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, men efter att månad ut och månad in bara gå och fundera över det så tog jag idag beslutet för att dela med mig utav det. Det var först och främst Therese inlägg som fick mig att bli mer pepp på det, men ännumera nu eftersom jag hör någonting nytt varenda jävla dag!
HÄR KAN NI LÄSA THERESE INLÄGG!

Vill även tillägga att det jag skriver handlar om allmänhet framförallt, och sedan en del som man både hört, sett och läst själv. Vet för övrigt många ensamstående som fixar omhändertagandet av sina barn helt exemplariskt, så döm mig inte!

"Vissa ska inte vara i närheten av barn!"
Vissa borde inte ens få skaffa barn! Varför införs inte lag på kastrering/sterilisering på dem som skaffar barn för nöjet och för att sedan bara skita i alltihopa?

Först och främst så börjar jag fundera över vad kärlek betyder i dagens läge?

Kärlek, eller snarare att älska har definitivt inte samma innebörd i dagens läge som det hade förut. Idag bedrar vi varandra, är otrogna, misshandlar varandra - inte bara fysiskt utan även psykiskt, vi går och skaffar barn med människor som vi tvekar på, och värst av allt, så sätter vi sedan våra barn i kläm!

 

Man blir inte längre speciellt förvånad över allting man får höra runt omkring, men ilskan väcks fortfarande inombords över hur människor, eller föräldrar i detta läget, är så förbannat egoistiska och sätter sina egna behov före sina barns.
Det finns folk som går och blir gravida för att sedan sticka därifrån innan barnet ens har kommit till världen, och varför gör man en sådan sak? Den första tanken som slår mig är bidrag, men vad vet jag. Alla har olika syn på olika saker, men någonting som jag anser är viktigt är att ett barn ska ha lika stor rätt till en mamma som en pappa, sjukt nog så är det inte alla som tycker detsamma som jag.

 

Till att börja med så finns dessa så kallade män, vars hjärna sitter någon helt annanstans än i huvudet, som inleder ett förhållande med någon, gör henne på smällen och sedan väljer att sticka och skaffa sig en ny, för att sedan tröttna och återigen skaffa sig en ny. Det är väl inte så att man inte ska få finna kärlek och lycka igen i sitt liv, men man kan väl åtminstone tänka på barnet i första hand, för ett barn mår aldrig bra i en familj där tjejer kommer och går lite hur som helst.
Detsamma gäller dessa kvinnor som gång på gång släpper in nya män i deras liv och fullständigt accepterar att barnen sedan kallar dessa män för pappa.

 

Ett barn har bara en mamma och en pappa, och det där med plastföräldrar är någonting som jag nog aldrig i hela mitt liv har accepterat, men nog finns det undantag. Jag skulle inte ha emot att barnet skulle se en ny man som funnits där i hela barnets uppväxt som pappa, om det vore så att den biologiske pappan mist sitt liv i barnets tidigare ålder, men fortfarande så ska ett barn ändå ha rätten till att få veta hur sanningen ligger till.

Numera får man höra skräckexempel där föräldrar blandar in sina barn i sina relationsproblem och använder sina barn som täckmantel för att själva inte hamna i allt för stora konflikter. Därmed så lovar man dyrt och heligt att allting ska bli helt okej fast man innerst inne vet att det kommer att gå åt helvete och det slutar med att barnet/barnen sedan blir lidande av sveket och gråter sig till sömns på nätterna.
Det finns de människor som vill försöka bevisa för sina barn hur mycket de betyder för en, genom att supa sig redlös och försöka bryta sig in i barnens hem och sedan hamna i fyllecell en, två, tio gånger om.

 

Man får även se föräldrar, vars engagemang & intresse ligger på noll. Man orkar helt enkelt inte engagera sig i utvecklingen och det som är väsentligt utan väljer istället att tillbringa så mycket ledig tid som möjligt framför dator, TV eller andra saker som man finner mer roande än att till exempel vara ute med barnet/barnen, pott/toaletträna dem, se till att de kommer till förskolor/skolor och mycket mer.

Ytterligare ett skräckexempel som får mig att vilja spy! – Att vissa föräldrar väljer att stöta bort sitt/sina barn och/eller ser sina barn som ett stort problem eller en enorm belastning.

Någonting jag funderar mycket över är: Om man anser att det är stora krav nog, extrema påfrestningar och mycket problem med ett barn, varför skaffar man då fler?

 

 

Fortsättning kommer...