Jag har så extremt mycket som jag egentligen vill skriva om, men ändå finns så jävla lite jag kan skriva om av olika anledningar. Dels vill jag inte såra någon, jag vill inte heller hänga ut någon eller nedvärdera någon i min blogg. Mycket av det jag går och funderar över är i olika kategorier där antingen den ene personen tar åt sig, eller också den andre. Inläggen kanske inte är menade att vara riktade åt någon utan rent av bara är skrivet för allmänheten, trots det så finns för många som skulle klandra sig själva.

Någonting som jag ständigt går och funderar över är bland annat det här med vänner. Vänner som säger sig finnas där för en i både vått och torrt, vänner som lovar saker och ting som de sedan minutrarna efter väljer att bryta det. Jo men visst, jag kan väl säga att jag har ett x antal vänner där ute någonstans, men vart fan finns de när man behöver dem? Jag har visserligen skrivit en del om det här förut och fick, plötsligt nog, en hel del kommentarer om hur mycket de bryr sig och saknar mig? Bullshit! Vänskap för mig handlar inte om att man måste talas vid varenda dag, snarare att bry sig om. Att man till exempel svarar i telefonen när man hör av sig, eller åtminstone ringer upp eller tar kontakt då man ser missade samtal i sin telefon. Vänskap handlar inte om att den ene parten ska flänga runt som en idiot och besöka alla andra utan det handlar mer om att man besöker varandra eller möts upp för en fika eller vad som helst, men vad fan gör dessa vänner idag?
Only on Facebook - "Hej Jessica. Jag såg att du ringde förra veckan men missade ditt samtal".

Andra personer som åtminstone har mage att höra av sig en gång i månaden eller dylikt (då man själv försökt få kontakt en längre period) kan prata om hur jävla skönt det är att jag finns där och att jag är den enda riktiga vännen som man verkligen kan lita på. Även det ifrågasätter man då man dagen efter ser att personen i fråga säger samma skit till fler. Sedan är ju en av de större frågorna varför i helvete alltid jag ska finnas till hands för, när det inte finns en enda jävel som är villig att finnas där för mig när jag väl behöver det.
Självklart kan jag ställa upp som något jävla bollplank, det viktigaste för mig är att jag själv håller käften stängd med tanke på att existerandet av skitsnack är större än syret för många av mina så kallade... Vänner.

Den sista tiden har man mer och mer insett vilka som faktiskt verkligen är ens riktiga vänner, de andra liksom bara finns där. Det är i princip bara som vilka individer som helst. Helt ärligt så klarar jag mig jävligt fint utan mina så kallade vänner runt omkring. Jag har nog iofs aldrig haft något större behov tidigare heller. Man växer upp helt enkelt och man inser vad som är viktigt och betyder i livet, och det är definitivt inte att ödsla energi på döda ting.

Over And Out!