FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE!

Okej, here it comes, bättre sent än aldrig!

10 Maj
Jag vaknar klockan 4.00 av att jag har jobbig molande "mensvärk", skrev ett inlägg om det HÄR, jag klev upp och la mig direkt i badkaret (som jag förövrigt i princip hade bott i den senaste veckan). Tryckte i mig alvedon och försökte med allt möjligt för att stilla smärtan. Henke stiger i vanlig ordning upp för att åka till jobbet och tycker att "Gud var du är uppe och springer tidigt på morgnarna" - "No shit? Jag har skitont!!" Alla försök hjälpte inte i mer än några minuter och värkarna kom tätare och tätare. 7.19 skickar Henke sms "Kommer inte babis snart?" varpå jag svarar "Vet inte... Blir tokig snart, är döööödstrött och kan fan inte vila!", Henke skriver "Han måste komma nu" - "Säg det till bebis!" Runt 8.00 kommer värkarna med runt 3-7 minuters mellanrum och höll i sig allt från 1 minut till 3 minuter så jag väljer att ringa in till förlossningen men de rådde mig att avvakta.

Klockan 9.00 kommer Henke hem i vanlig ordning för att äta frukost och jag sitter i telefonen med min syster för att försöka koppla bort smärtan vilket var svårt och jag sa till henne "jag tror bebis kommer idag, ikväll, inatt eller senast imorgon!"

Jag gick runt i lägenheten, grät av både smärtan och av rädslan, "dethär gör ont! Hur fan kommer det inte kännas sedan då!?" För att fördriva tiden så packade jag ner det allra sista i BB-väskan, såsom mobilladdare, kamera och laddare till den.

Runt 14.30 ringer Henke igen "ska vi åka in?" - "Jag ska ner i badet nu, jag hör av mig sedan!"

Jag satt där i badet (för typ 10:de gången) helt förstörd, dödstrött, hade ont som satan och inte ens varmvattnet ville hjälpa. Jag ringer först upp farsan och säger "nu är det nog på G, jag står fan inte ut längre så jag ska ringa Henke nu så vi åker in, vi hörs nog inte mer idag bara så du vet om det!" (Vi har vanligtvis daglig telefonkontakt).

Henke kommer hem i väldans fart och vi åker in. Väl där så mäter dom värkarna och undersöker mig och det visar sig att jag bara är öppen 2cm(!!).
"Eftersom ni bor en bit härifrån så behöver ni inte åka hem, men ni kan väl åka in till skövde och gå runt där ett tag och sedan komma tillbaka om någon timme?"
Jo men tjena, gå runt bland folk i ett köpcenter med världens jävla värkar som i princip fick mig spyfärdig, gå runt där bland folk med känslan av att gång på gång skita ner sig typ!? Nej tack! Men vi åkte till Mc Donalds för att försöka få i oss lite käk eftersom jag inte hade kunnat äta ett skit under hela dagen. "Köp en milkshake till mig, lätt att dricka och lätt att spy upp om fallet vore så", Henke kommer ut med en pommes och en cheeseburgare "Milkshakemaskinen var sönder" (jag och mitt vanliga förbannade jävla oflyt!) Fick nog i mig 6 pommes innan jag bröt ihop totalt igen.

19.19
är vi tillbaka på förlossningen och CTG kopplas igen.

20.15 - Öppen 3cm.

20.25 - Jag får sätta mig i duschen (fyfan vad jag skulle vilja ha en sån dusch i mitt hem, haha!), jag satt där ett bra tag men vid varje värk visste jag varken om jag skulle stå, sitta eller lägga mig ner på golvet, tillslut stog jag inte ut mer så

21.30 - Får jag äntligen lustgasen. Dom vill att jag ska sitta gränsle över en stol men vid varje värk så krampade hela höften så det var ingen vidare, jag fick tillslut lägga mig i sängen (värsta lyxsängen som jag kunde justera bäst fan jag ville, ge mig en sån!)

22.40 - Ville inte ens lustgasen hjälpa, jag låg och bevakade monitorn där man ser bebis hjärtljud och värkarna, och oavsett om jag började inhalera preciiiis vid ögonblicket då det började stiga så gick det inte förhindra smärtan så då fick jag äntligen EDA och fy fan vad den gjorde ont att sätta! Eller bedövningen för att lägga den rättare sagt! Jag var inte alls beredd på sticket så av ren reflex drog jag mig framåt så ytterligare ett stick fick läggas, och AJ AJ AJ vad det gjorde ont när bedövningen sprutades in, men fy fan vilken befrielse när EDA:n väl var på plats, jag var som en helt ny människa!

Där låg jag sedan med de förbannade värkarna (som dock inte gjorde lika ont längre) och väntade och väntade. Hörde kvinnor i rummen bredvid som vrålade för kung och fosterland, blev serverad lite då och då med olika drickbara saker, lyssnade på radion, sjöng med i låtarna, och eftersom det var 7(!!) förlossningar under samma kväll så hade jag aldrig några läkare mer än när dom snabbt kom in för att undersöka, så jag kunde inhalera lustgas bäst fan jag ville och jag minns så väl när jag säger till Henke "Henke... Det sticker i heeeela mitt ansikte men jag känner fan iiingenting".

11 Maj

Till sist är jag så trött på denna utdragna process så jag tänker att "om jag anstränger kroppen så mkt som möjligt så kanske det sätter fart" så jag körde igång med massa situps och annat för att anstränga och helt plötsligt så kände jag bara "Oj jösses, jag behöver läkare NU! För nu vill nog liten ut!" Henke ringer på klockan och en läkare kommer in "hur går det? Behöver ni hjälp!?" - No shit!? Det trycker på så in i helvete!! Ta hit någon!!.
10 minuter går och ingen läkarjävel kommer så Henke ringer på klockan igen och samma läkare kommer in "har iiingen kooommit äään?" - Nej? :@
Strax därpå kom en läkare "nu ska vi se här... Men OJ! Du ska ju föda barn!" - Ööh, jotack jag har fattat det!

4.59 - Några krystvärkar senare och utskällningar på barnmorskor så kom lillprinsen, fullt frisk.

Någonting som alltid kommer ha betydelse för mig och som jag alltid kommer att minnas är låten FUN - We are young, pappa tipsade om den när mina förvärkar några dagar tidigare hade startat, och den spelades på radion då jag låg där och bara väntade, och jag sjöng med. Lyssnar jag på den idag så ryser jag, eller så sitter jag och gråter som ett barn.

En annan låt som allltid kommer att förknippas med min förlossning och som samtidigt är lite komiskt är Europe - Final countdown, som spelades högt på radion då mina krystvärkar startade.

14.00 - Vi skrivs ut och åker hem.





3510g & 52cm lång. ♥


Nu i efterhand så kan jag inte säga som många andra "det här skulle jag kunna göra om", men det är inte själva krystvärkarna och att få ut honom som skrämmer mig utan snarare mitt låååånga och utdragna värkarbete som höll i sig i 24½ timme innan det verkligen var dags.

Någonting som dock förvånar de flesta och som gjorde mig förbannad under förlossningen var att den ena läkaren tog lustgasen ifrån mig. "Du behöver inte den mer, nu är det kroppen som ska arbeta", ööh, jotack, det kände jag väl? Men alla som har fött barn kan nog hålla med mig om att krystvärkarna inte går att förhindra, oavsett om man har lustgas, eller har jag fel? Vad fan hade det spelat för roll om jag fortsatte med lustgasen?
Monia - mamma till Tuvalie

fin berättelse :) Själv födde jag helt naturligt och från att jag fattade att det skulle bli bebis tills hon var ute tog det 40 minuter, varav 15 av dem var krystvärkar. Jag hade gjort hela arbetet hemma utan att jag visste det, haha ;) Hoppas jag har lika lätt med nästa unge :)

Datum: 2012-06-02 Tid: 14:06:12
URL: http://moniasundgrenjansson.blogg.se/
Monia - mamma till Tuvalie

sv: hihi ja gör det du också så jag får se :D

Datum: 2012-06-03 Tid: 22:05:07
URL: http://moniasundgrenjansson.blogg.se/
Therese

Vad rörd man blir, jag riktigt rös med hela berättelsen allltså!

Datum: 2012-06-03 Tid: 23:08:37
URL: http://tessiiestankar.blogg.se/




Kommentera inlägget här:
Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?