Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv (okej, iallafall närmsta månaderna) säga att bebis har lugnat ner sig. Jag vill inte klaga om hur jobbigt det är men finns det så mycket annat man kan göra? Han var lugn igår efter ersättningen, och han var lugn idag ända fram till 2, sedan började skriken igen och han lugnade väl ner sig helt igen vid 17.30.
Har beställt hem grejer till honom, bland annat en gunga (han blir ofta lugn när man gungar honom i bilstolen så jag tänkte att en batteridriven gunga kanske kunde underlätta, värt ett försök iallafall), den skulle komma absolut senast idag och jag har sett fram extremt emot att få prova den vid dessa tillfällen då han bara skriker, tro fan att det ska vara massa förseningar med posten och skit så inte fan kom den idag. Får den förhoppningsvis imorgon iallafall, håller tummarna på det.

Var borta en sväng i affären innan och träffade Henkes brors tjej som med en gång frågade hur jag egentligen mår för hon såg med en gång att allt inte var som det kanske borde. Bara frågan kan få mig att störtböla. Och i ärlighetens namn så var det nog första gången som jag bryter ihop på det där viset inför allmänheten, men det är helt sjukt egentligen hur lite information man får om dessa depressioner, och det är helt sjukt hur många (även jag i tidigare dagar) väljer att stänga inne alltihopa. Varför ska man egentligen se någonting som är så jävla vanligt och naturligt som någon slags skam? Det är så fruktansvärt många som hamnar i förlossningsdepressioner men det är aldrig någon som berättar om det, kan hända att man får höra andras berättelser om man berättar om sina egna, men annars så är allting så nedtystat och med nogare eftertanke så tycker jag att det är jävligt synd. Efter min graviditet och förlossning så känner jag själv att jag har vågat bli mer öppen, hade det inte varit så, så hade jag nog suttit instängd i lägenheten ett bra tag framöver och mått mer skit än vad jag faktiskt gör nu när jag äntligen vågar prata ut om det. Jag tänker dock på alla de andra stackarna som vill framstå som de extremt starka, perfekta föräldrarna med inga som helst problem i världen. Man är definitivt ingen dålig förälder bara för att man hamnar i en förlossningsdepression för det är fullkomligt jävla normalt och så mycket mer vanligt än vad man tror.