Goodbye förlossningsdepression?

Nu ska jag vara helt 100% ärlig. Ni får tycka att jag kan vara helt sjuk i huvudet men antagligen har jag drabbats av en så kallad förlossningsdepression, om man nu ens kan kalla det för drabbad? Skitsamma. Hur som helst så känns det som att det börjar ge med sig nu oavsett om jag kan känna mig totalt depp ibland av bara tanken på att inte längre gå på kontrollerna hos barnmorskan som varit totalt underbar mot mig. Jag kan bli totalt gråtfärdig av att bara se mina magbilder och helt ärligt så börjar tårarna återigen att rinna när jag skriver dethär.

Jag har ingen som helst aptit och har inte haft det sedan förvärkarna startade. Tanken av mat får mig illamående och jag får inte i mig mer än 1, max 2 mål om dagen som består av två smörgåsar eller någon frukt typ.

För exakt 10 dagar sedan föddes min underbaring till son. Någonting som jag väntat på i nio månader som helt plötsligt bara finns hos mig, jag har inte ens vant mig vid tanken att jag har en son, att det är mitt egna barn som finns här. Jag har burit honom tryggt i magen i nio månader och helt plötsligt har han fått möta stora vida världen. Helt plötsligt har han inte längre den trygghet som han hade inne i min mage. Helt plötsligt kan jag känna den enorma maktlösheten de stunder han är otröstbar och jag känner så jävla väl hur jag inte räcker till, jag känner mig så jävla värdelös vissa stunder.
Det är helt sjukt hur fort det faktiskt går med en förlossning, och jag kommer aldrig i hela mitt liv ifrågasätta någon som hamnar i någon form av depression efter en förlossning för idag kan jag förstå det, vilket jag inte har kunnat förut.

"Det är inte bara ett barn, det är ett helt nytt liv som börjar" - Tro fan att jag vet om det, men att livet kunde ta en sån total tvärvändning på bara ett fåtal sekunder hade jag inte (hur sjukt det än låter) räknat med. Jag mår seriöst hur bra som helst, det är absolut inte det. Jag kunde inte ha varit lyckligare än vad jag är idag, men jag vill bara att allting ska vara väl med lillen, jag är så rädd för att göra fel.

Jag tror iallafall att det börjar vända nu. Jag sitter iallafall inte längre och störtbölar i timmar på kvällarna trots att maktlöshetskänslan och rädslan för att göra fel fortfarande finns där.



Jag älskar dig! ♥
Monia - mamma till Tuvalie

jag tror inte det där kommer släppa riktigt helt.. Min lilla är 3 månader och jag kan fortfarande sitta och gråta i timmar utan någon som helst anledning, eller rädslan att göra fel o.s.v. Jag vet folk som ar barn på över 1 år som säger att det inte släppt för dom heller än, hehe ^^



Kram

Datum: 2012-05-22 Tid: 08:16:11
URL: http://moniasundgrenjansson.blogg.se/
Therese

Är det det som kallas förlossningsdepression? Jag vet på ett ungefär hur du känner dig, helt kan jag ju omöjligt veta eftersom jag inget eget har. Kompisens var här med sin pojk på en månad idag och när han grät visste jag inte vad jag skulle ta mig till.



Min tanke på förlossningsdepression är att man stöter bort barnet och inte vill ha det hos sig typ, förstår du hur jag menar.?



Hur som helst tror jag allt kommer gå jättebra! :) Det är en finer pajk ni har fått ! :D

Datum: 2012-05-22 Tid: 17:32:43
URL: http://tessiiestankar.blogg.se/




Kommentera inlägget här:
Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?