Människan är korkad!

Vad är egentligen det perfekta idealet och varför är man så rädd för att inte vara där?

Döm mig inte nu, men innan min graviditet så tyckte jag redan då att jag borde se över min vikt,
att jag blivit så kallat "förhållade fet" trots att jag inte vägde mer än naturligt för min längd och låg på gränsen
till normalvikt på mitt BMI - 50kg/165cm. Under min graviditet gick jag upp 20kg, det bekom mig inte speciellt mycket eftersom det fanns vissa orsaker till varför, (no shit?). Det som dock oroade mig var hur jag skulle lyckas bli av med alla överflödiga kilon efter bebis ankomst.
Det var lättare än vad jag hade räknat med.
Folk frågar mig hur jag lyckas kunna tappa allt, varpå jag svarar "jag bara gjorde det, jag har väl haft tur", MEN, sanningen bakom alltihopa var att jag inte klarade av mat, jag klarade inte ens av tanken att sätta mig ner för att äta, vilket gjorde att jag inte åt mer än cirka 5 mål de två första veckorna. Jag kände helt enkelt att tiden inte räckte till för det. För Jesper tar inte hand om sig själv, hem/hushåll tar inte hand om sig själv, tvätten tvättas inte automatiskt and so on. I dagsläget så äter jag oftast en gång om dagen, all annan "ledig tid" ägnar jag åt att sköta om allt vad hem/hushåll heter, & när Jesper är vaken så umgås jag hellre med honom, och eftersom jag är (och alltid har varit) den typen som lyckas stänga av hungerkänslan så känns det bara onödigt att ta tiden till någonting som jag inte känner behov av.

Det jag ville komma fram till var att jag personligen har kommit in i någon slags ond cirkel.
Jag förlorade alla överflödiga kilon + lite till efter min graviditet, och sedan har vågen stått still ett bra tag, tills igår då jag för skoj skull ställde mig där igen och får se att jag återigen tappat ett kilo.
Trots att jag mycket väl är medveten om att min nuvarande vikt inte klassas som hälsosam, och att jag mycket väl vet att jag borde gå upp några kilon för att väga normalt så är jag ändå livrädd för att se +kg på vågen, men varför är det så?
Jag vet ju så jävla väl att jag borde gå upp men trots det är jag rädd för att göra det, på grund av det där jävla idealet!
Men vad är egentligen det där idealet och vem är det som bestämmer hur man ska, och inte ska se ut?
Vet inte om mitt tänkande över min vikt har något samband med min graviditet att göra då det var en del som kritiserade och trackade mig dagarna i ända för att jag var så jävla fet och aldrig skulle kunna bli smal igen. Att jag aldrig skulle klara av en förlossning och att hela jag skulle dö för att jag inte skulle ha kondition nog att föda ett barn - för att jag var alldeles för fet!
Människan i fråga lär ju vara pantad nog som inte förstår det där med att kvinnor blir tjocka vid en graviditet, en del större, andra mindre.
Jag blev visserligen gigantisk, men trots det så tog det mig inte ens 3 veckor att tappa allt + lite till.

Först igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha stått på vågen och helt förstummat bara stirrat på siffran vågen gav mig.
44kg, wtf!? Jag var tvungen att kliva av för att göra en ny vägning och fick samma resultat. Provade att ställa vågen på andra golv men inte gjordes någon viktskillnad. Varför säger ändå spegeln att jag är större än vad jag är? Och varför säger även kameran det? När andra påpekar att jag ser "sjukligt smal" ut?

Motsatsen - De som tycker att de väger alldeles för mycket och har ångest för att de känner att de är för stora och vill tappa 1kg, 2kg, 10kg trots att de redan är perfekta som de är. Så frågan är egentligen vad som är rätt och vad som är fel?

Varför är det så jävla svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp?  - För att världen inte längre är mänsklig. Allt handlar om det dära jävla idealet som alla strävar efter och tjatar om, allt handlar om ytlighet!
Du får inte vara för lång, inte för kort, inte för tjock, inte för smal, trots det så finns det inte en jävel som kan svara på vad "perfekt" är.

Huvudsaken borde väl ändå vara att man är nöjd med sig själv och själv mår bra, eller har jag fel?
Vem var den dumme jäveln som kom på denna jävla vikthetsen egentligen?


Dags att öppna ögonen nu och tänka om.
 
Therese

Ojdå, det lät inte bra :/ Även om du inte känner för att äta eller sådär så kan du göra en god fruktsmoothie eller nåt? Det går fort och är både gott och nyttigt! :) Den kan du ju dessutom dricka

Datum: 2012-10-05 Tid: 08:19:29
URL: http://tessiiestankar.blogg.se




Kommentera inlägget här:
Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?