Vad är egentligen prioritering?
Och vad är det egentligen man borde prioritera i första hand?
För mig är den viktigaste prioriteringen Jesper. Han ligger alltid först på priolistan. Så länge han mår bra så mår jag bra.
Det som får mig att både bli förbannad och totalt slockna, det som får mig att vilja blunda för mänskligheten totalt är de människor som skaffar barn till världen och sedan inte tar ansvaret för det.
Människor som skaffar barn ihop och sedan går isär och kör på varannan helg till exempel. Där barnet bara är hos den ene föräldern varannan helg och föräldern i fråga hellre väljer att skaffa barnvakt de helgerna för att slippa ha hand om barnet.
De människor som anser att ens barn är till alldeles för stor belastning, allt är bara bekymmer och problem hela dagarna och ändå väljer att skaffa fram ytterligare ett barn till världen. Till råga på allt så gör man valet att även skriva ut diverse, faktiskt nedvärderande, nedlåtande och kränkande saker om sitt egna barn inför allmänheten där alla kan se det, utan att ens ha en tanke på att detta oskyldiga, försvarslösa barn kommer att växa upp en dag och säkerligen få höra ett och annat när h*n är tillräckligt stor för att förstå att det mamma/pappa skrev var vilken jävulunge h*n var.
Eller de människor som skaffar barn, sedan går isär och nekar den andra föräldern umgänge.
Är det till exempel rätt att ett barn på bara något år ska behöva känna oro varje gång h*n ska besöka sin mor/far? Är det vad man vill att sitt egna barn ska känna? Står verkligen allt rätt till då barnet ber om att inte behöva träffa sin förälder? Är allting verkligen som det ska då ett 1-2års barn väljer att hata sin pappas/mammas nya?
Det mesta av texten handlar inte om så mycket annat än extremt egoistiska föräldrar. Såna människor som inte har mycket annat än sig själva i hjärnan. Som inte bryr sig ett skit om andra utan så länge det är bra för dom så är människor runt omkring, även barn skitsamma. Jag blir seriöst rädd på riktigt!
Det kan väl för fan inte vara rätt någonstans att barn ska behöva fara illa på grund av sina föräldrars misstag!?
Att barn kanske får men för livet för att föräldrarna gjort fel val och fel värderingar!?
Att barn kanske får men för livet för att föräldrarna gjort fel val och fel värderingar!?
Vart fan är världen påväg?
Vart fan är världen påväg!?
Varenda dag sitter jag och undrar hur i helaste jävla helvete man frivilligt kan vilja behandla sina barn illa? Hur fan man kan låta barnen bli lidande för sina egna jävla misstag. Hur man kan vara så fruktansvärt jävla egotrippad att man prioriterar sig själv i första hand och fullkomligt, fan skiter i barnets bästa och välmående.
Varför är det ingen som gör någonting?
Varför är det ingen som gör någonting?
Detta är någonting som pågår varenda dag men trots det så kan människor fortfarande föda barn hejvilt. Mänskligheten är skrämmande! Världen är skrämmande!
Nog finns det mammor som gör bort sig när dom skaffar barn och då blir det ett jävla liv, men dessa jävla svin till karlar, varför blir det aldrig någonting utav deras misstag? I de fall jag känner till så handlar det enbart om dessa praktidioter till män, karlar, pappor, idioter, svin? You name it!
Jag försöker förstå, men det är omöjligt, och ju mer jag tänker på detta, desto mer förbannad blir jag!
Jag trodde inte att man skaffade barn för att få någon slags sköld, jag trodde man gjorde det av kärlek. Men i denna vrängda jävla värld vi lever i verkar det som att man kan skaffa barn precis hur som helst för att sedan inte bry sig ett piss om dess uppväxt.
I skrivande stund sitter jag och tittar på min alldeles egna skapelse, min underbara fina son och jag tänker:
Nåde den jäveln som ens skulle få för sig att göra honom illa på något vis, den jäveln kommer att önska att den aldrig blivit född då jag är klar med henne/honom!
Nåde den jäveln som ens skulle få för sig att göra honom illa på något vis, den jäveln kommer att önska att den aldrig blivit född då jag är klar med henne/honom!
Han är mitt liv, mitt allt, och jag tänker göra allt som står i min makt för att han ska ha det så bra som möjligt!
♥
Människan är korkad!
Vad är egentligen det perfekta idealet och varför är man så rädd för att inte vara där?
Döm mig inte nu, men innan min graviditet så tyckte jag redan då att jag borde se över min vikt,
att jag blivit så kallat "förhållade fet" trots att jag inte vägde mer än naturligt för min längd och låg på gränsen
till normalvikt på mitt BMI - 50kg/165cm. Under min graviditet gick jag upp 20kg, det bekom mig inte speciellt mycket eftersom det fanns vissa orsaker till varför, (no shit?). Det som dock oroade mig var hur jag skulle lyckas bli av med alla överflödiga kilon efter bebis ankomst.
Det var lättare än vad jag hade räknat med.
Folk frågar mig hur jag lyckas kunna tappa allt, varpå jag svarar "jag bara gjorde det, jag har väl haft tur", MEN, sanningen bakom alltihopa var att jag inte klarade av mat, jag klarade inte ens av tanken att sätta mig ner för att äta, vilket gjorde att jag inte åt mer än cirka 5 mål de två första veckorna. Jag kände helt enkelt att tiden inte räckte till för det. För Jesper tar inte hand om sig själv, hem/hushåll tar inte hand om sig själv, tvätten tvättas inte automatiskt and so on. I dagsläget så äter jag oftast en gång om dagen, all annan "ledig tid" ägnar jag åt att sköta om allt vad hem/hushåll heter, & när Jesper är vaken så umgås jag hellre med honom, och eftersom jag är (och alltid har varit) den typen som lyckas stänga av hungerkänslan så känns det bara onödigt att ta tiden till någonting som jag inte känner behov av.
Det jag ville komma fram till var att jag personligen har kommit in i någon slags ond cirkel.
Jag förlorade alla överflödiga kilon + lite till efter min graviditet, och sedan har vågen stått still ett bra tag, tills igår då jag för skoj skull ställde mig där igen och får se att jag återigen tappat ett kilo.
Trots att jag mycket väl är medveten om att min nuvarande vikt inte klassas som hälsosam, och att jag mycket väl vet att jag borde gå upp några kilon för att väga normalt så är jag ändå livrädd för att se +kg på vågen, men varför är det så?
Jag vet ju så jävla väl att jag borde gå upp men trots det är jag rädd för att göra det, på grund av det där jävla idealet!
Men vad är egentligen det där idealet och vem är det som bestämmer hur man ska, och inte ska se ut?
Vet inte om mitt tänkande över min vikt har något samband med min graviditet att göra då det var en del som kritiserade och trackade mig dagarna i ända för att jag var så jävla fet och aldrig skulle kunna bli smal igen. Att jag aldrig skulle klara av en förlossning och att hela jag skulle dö för att jag inte skulle ha kondition nog att föda ett barn - för att jag var alldeles för fet!
Människan i fråga lär ju vara pantad nog som inte förstår det där med att kvinnor blir tjocka vid en graviditet, en del större, andra mindre.
Jag blev visserligen gigantisk, men trots det så tog det mig inte ens 3 veckor att tappa allt + lite till.
Först igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha stått på vågen och helt förstummat bara stirrat på siffran vågen gav mig.
44kg, wtf!? Jag var tvungen att kliva av för att göra en ny vägning och fick samma resultat. Provade att ställa vågen på andra golv men inte gjordes någon viktskillnad. Varför säger ändå spegeln att jag är större än vad jag är? Och varför säger även kameran det? När andra påpekar att jag ser "sjukligt smal" ut?
Motsatsen - De som tycker att de väger alldeles för mycket och har ångest för att de känner att de är för stora och vill tappa 1kg, 2kg, 10kg trots att de redan är perfekta som de är. Så frågan är egentligen vad som är rätt och vad som är fel?
Varför är det så jävla svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? - För att världen inte längre är mänsklig. Allt handlar om det dära jävla idealet som alla strävar efter och tjatar om, allt handlar om ytlighet!
Du får inte vara för lång, inte för kort, inte för tjock, inte för smal, trots det så finns det inte en jävel som kan svara på vad "perfekt" är.
Döm mig inte nu, men innan min graviditet så tyckte jag redan då att jag borde se över min vikt,
att jag blivit så kallat "förhållade fet" trots att jag inte vägde mer än naturligt för min längd och låg på gränsen
till normalvikt på mitt BMI - 50kg/165cm. Under min graviditet gick jag upp 20kg, det bekom mig inte speciellt mycket eftersom det fanns vissa orsaker till varför, (no shit?). Det som dock oroade mig var hur jag skulle lyckas bli av med alla överflödiga kilon efter bebis ankomst.
Det var lättare än vad jag hade räknat med.
Folk frågar mig hur jag lyckas kunna tappa allt, varpå jag svarar "jag bara gjorde det, jag har väl haft tur", MEN, sanningen bakom alltihopa var att jag inte klarade av mat, jag klarade inte ens av tanken att sätta mig ner för att äta, vilket gjorde att jag inte åt mer än cirka 5 mål de två första veckorna. Jag kände helt enkelt att tiden inte räckte till för det. För Jesper tar inte hand om sig själv, hem/hushåll tar inte hand om sig själv, tvätten tvättas inte automatiskt and so on. I dagsläget så äter jag oftast en gång om dagen, all annan "ledig tid" ägnar jag åt att sköta om allt vad hem/hushåll heter, & när Jesper är vaken så umgås jag hellre med honom, och eftersom jag är (och alltid har varit) den typen som lyckas stänga av hungerkänslan så känns det bara onödigt att ta tiden till någonting som jag inte känner behov av.
Det jag ville komma fram till var att jag personligen har kommit in i någon slags ond cirkel.
Jag förlorade alla överflödiga kilon + lite till efter min graviditet, och sedan har vågen stått still ett bra tag, tills igår då jag för skoj skull ställde mig där igen och får se att jag återigen tappat ett kilo.
Trots att jag mycket väl är medveten om att min nuvarande vikt inte klassas som hälsosam, och att jag mycket väl vet att jag borde gå upp några kilon för att väga normalt så är jag ändå livrädd för att se +kg på vågen, men varför är det så?
Jag vet ju så jävla väl att jag borde gå upp men trots det är jag rädd för att göra det, på grund av det där jävla idealet!
Men vad är egentligen det där idealet och vem är det som bestämmer hur man ska, och inte ska se ut?
Vet inte om mitt tänkande över min vikt har något samband med min graviditet att göra då det var en del som kritiserade och trackade mig dagarna i ända för att jag var så jävla fet och aldrig skulle kunna bli smal igen. Att jag aldrig skulle klara av en förlossning och att hela jag skulle dö för att jag inte skulle ha kondition nog att föda ett barn - för att jag var alldeles för fet!
Människan i fråga lär ju vara pantad nog som inte förstår det där med att kvinnor blir tjocka vid en graviditet, en del större, andra mindre.
Jag blev visserligen gigantisk, men trots det så tog det mig inte ens 3 veckor att tappa allt + lite till.
Först igår fick jag mig en rejäl tankeställare efter att ha stått på vågen och helt förstummat bara stirrat på siffran vågen gav mig.
44kg, wtf!? Jag var tvungen att kliva av för att göra en ny vägning och fick samma resultat. Provade att ställa vågen på andra golv men inte gjordes någon viktskillnad. Varför säger ändå spegeln att jag är större än vad jag är? Och varför säger även kameran det? När andra påpekar att jag ser "sjukligt smal" ut?
Motsatsen - De som tycker att de väger alldeles för mycket och har ångest för att de känner att de är för stora och vill tappa 1kg, 2kg, 10kg trots att de redan är perfekta som de är. Så frågan är egentligen vad som är rätt och vad som är fel?
Varför är det så jävla svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? - För att världen inte längre är mänsklig. Allt handlar om det dära jävla idealet som alla strävar efter och tjatar om, allt handlar om ytlighet!
Du får inte vara för lång, inte för kort, inte för tjock, inte för smal, trots det så finns det inte en jävel som kan svara på vad "perfekt" är.
Huvudsaken borde väl ändå vara att man är nöjd med sig själv och själv mår bra, eller har jag fel?
Vem var den dumme jäveln som kom på denna jävla vikthetsen egentligen?
Dags att öppna ögonen nu och tänka om.
Kastrera/sterilisera!
Detta kommer nog bli ett utav mina jobbigaste inlägg jag någonsin skrivit, men efter att månad ut och månad in bara gå och fundera över det så tog jag idag beslutet för att dela med mig utav det. Det var först och främst Therese inlägg som fick mig att bli mer pepp på det, men ännumera nu eftersom jag hör någonting nytt varenda jävla dag!
HÄR KAN NI LÄSA THERESE INLÄGG!
Vill även tillägga att det jag skriver handlar om allmänhet framförallt, och sedan en del som man både hört, sett och läst själv. Vet för övrigt många ensamstående som fixar omhändertagandet av sina barn helt exemplariskt, så döm mig inte!
"Vissa ska inte vara i närheten av barn!"
Vissa borde inte ens få skaffa barn! Varför införs inte lag på kastrering/sterilisering på dem som skaffar barn för nöjet och för att sedan bara skita i alltihopa?
Först och främst så börjar jag fundera över vad kärlek betyder i dagens läge?
HÄR KAN NI LÄSA THERESE INLÄGG!
Vill även tillägga att det jag skriver handlar om allmänhet framförallt, och sedan en del som man både hört, sett och läst själv. Vet för övrigt många ensamstående som fixar omhändertagandet av sina barn helt exemplariskt, så döm mig inte!
"Vissa ska inte vara i närheten av barn!"
Vissa borde inte ens få skaffa barn! Varför införs inte lag på kastrering/sterilisering på dem som skaffar barn för nöjet och för att sedan bara skita i alltihopa?
Först och främst så börjar jag fundera över vad kärlek betyder i dagens läge?
Kärlek, eller snarare att älska har definitivt inte samma innebörd i dagens läge som det hade förut. Idag bedrar vi varandra, är otrogna, misshandlar varandra - inte bara fysiskt utan även psykiskt, vi går och skaffar barn med människor som vi tvekar på, och värst av allt, så sätter vi sedan våra barn i kläm!
Man blir inte längre speciellt förvånad över allting man får höra runt omkring, men ilskan väcks fortfarande inombords över hur människor, eller föräldrar i detta läget, är så förbannat egoistiska och sätter sina egna behov före sina barns.
Det finns folk som går och blir gravida för att sedan sticka därifrån innan barnet ens har kommit till världen, och varför gör man en sådan sak? Den första tanken som slår mig är bidrag, men vad vet jag. Alla har olika syn på olika saker, men någonting som jag anser är viktigt är att ett barn ska ha lika stor rätt till en mamma som en pappa, sjukt nog så är det inte alla som tycker detsamma som jag.
Till att börja med så finns dessa så kallade män, vars hjärna sitter någon helt annanstans än i huvudet, som inleder ett förhållande med någon, gör henne på smällen och sedan väljer att sticka och skaffa sig en ny, för att sedan tröttna och återigen skaffa sig en ny. Det är väl inte så att man inte ska få finna kärlek och lycka igen i sitt liv, men man kan väl åtminstone tänka på barnet i första hand, för ett barn mår aldrig bra i en familj där tjejer kommer och går lite hur som helst.
Detsamma gäller dessa kvinnor som gång på gång släpper in nya män i deras liv och fullständigt accepterar att barnen sedan kallar dessa män för pappa.
Ett barn har bara en mamma och en pappa, och det där med plastföräldrar är någonting som jag nog aldrig i hela mitt liv har accepterat, men nog finns det undantag. Jag skulle inte ha emot att barnet skulle se en ny man som funnits där i hela barnets uppväxt som pappa, om det vore så att den biologiske pappan mist sitt liv i barnets tidigare ålder, men fortfarande så ska ett barn ändå ha rätten till att få veta hur sanningen ligger till.
Numera får man höra skräckexempel där föräldrar blandar in sina barn i sina relationsproblem och använder sina barn som täckmantel för att själva inte hamna i allt för stora konflikter. Därmed så lovar man dyrt och heligt att allting ska bli helt okej fast man innerst inne vet att det kommer att gå åt helvete och det slutar med att barnet/barnen sedan blir lidande av sveket och gråter sig till sömns på nätterna.
Det finns de människor som vill försöka bevisa för sina barn hur mycket de betyder för en, genom att supa sig redlös och försöka bryta sig in i barnens hem och sedan hamna i fyllecell en, två, tio gånger om.
Man får även se föräldrar, vars engagemang & intresse ligger på noll. Man orkar helt enkelt inte engagera sig i utvecklingen och det som är väsentligt utan väljer istället att tillbringa så mycket ledig tid som möjligt framför dator, TV eller andra saker som man finner mer roande än att till exempel vara ute med barnet/barnen, pott/toaletträna dem, se till att de kommer till förskolor/skolor och mycket mer.
Ytterligare ett skräckexempel som får mig att vilja spy! – Att vissa föräldrar väljer att stöta bort sitt/sina barn och/eller ser sina barn som ett stort problem eller en enorm belastning.
Någonting jag funderar mycket över är: Om man anser att det är stora krav nog, extrema påfrestningar och mycket problem med ett barn, varför skaffar man då fler?
Fortsättning kommer...
Ja ä int bitter!
Eller så kanske jag är det iallafall? Hur som helst!
Någonting som jag retar mig mer och mer på varje dag som går är dessa människor som fullkomligt överger hela sitt liv åt Facebook, och med hela så menar jag verkligen HELA! Vissa folk gör verkligen allt för att få någon som helst sympati och skriver klagouppdate efter klagouppdate. Vad är det egentligen man vill förmedla?
"Hej, mitt liv suger, jag har aldrig mått sämre än nu, facebook snälla, gör någonting åt det?"
Det finns faktiskt ett liv utanför Facebook, men allt för många verkar snöa in sig mer och mer i skiten.
Förut kunde man ringa människor och människor ringde till en, numera verkar telefonkontakt och besök allt mer främmande och jag tycker att det är så förbannat trist!
Folk uppdaterar sina statusar med skit som bland annat (kan inte meningarna helt exakt):
- "Sätt detta på din status inom 5 minuter, annars kommer du vara singel för resten av ditt liv"
- "Om du har världens bästa pojk/flickvän så sätt detta på din status"
- "skulle du bry dig om jag dog? Kommentera isåfall med ett ♥, kopiera sedan och se hur många som skulle bry sig om du dog"
Jo, för det är ju verkligen facebook som kommer att avgöra din framtid och ditt relationsskapande? Sätter inte du upp en meningslös status på din facebook så kommer du att dö alldeles ensam!
Om man gör så gott man kan för att bevisa sin kärlek för sin pojk/flickvän så kan man nog lite bättre än att bevisa den via en uppdatering på facebook, right?
Varför är det så fruktansvärt många som vill ha reda på vilka som skulle bry sig om man dog? Förväntar man sig att "si och så många bryr sig om jag dör, så nu vet jag det och kan lika gärna gå och dö idag, imorgon eller nästa vecka eller så!"
- "Hur kunde du veta det?"
- "Jag såg det på facebook..."
Någonting som jag retar mig mer och mer på varje dag som går är dessa människor som fullkomligt överger hela sitt liv åt Facebook, och med hela så menar jag verkligen HELA! Vissa folk gör verkligen allt för att få någon som helst sympati och skriver klagouppdate efter klagouppdate. Vad är det egentligen man vill förmedla?
"Hej, mitt liv suger, jag har aldrig mått sämre än nu, facebook snälla, gör någonting åt det?"
Det finns faktiskt ett liv utanför Facebook, men allt för många verkar snöa in sig mer och mer i skiten.
Förut kunde man ringa människor och människor ringde till en, numera verkar telefonkontakt och besök allt mer främmande och jag tycker att det är så förbannat trist!
Folk uppdaterar sina statusar med skit som bland annat (kan inte meningarna helt exakt):
- "Sätt detta på din status inom 5 minuter, annars kommer du vara singel för resten av ditt liv"
- "Om du har världens bästa pojk/flickvän så sätt detta på din status"
- "skulle du bry dig om jag dog? Kommentera isåfall med ett ♥, kopiera sedan och se hur många som skulle bry sig om du dog"
Jo, för det är ju verkligen facebook som kommer att avgöra din framtid och ditt relationsskapande? Sätter inte du upp en meningslös status på din facebook så kommer du att dö alldeles ensam!
Om man gör så gott man kan för att bevisa sin kärlek för sin pojk/flickvän så kan man nog lite bättre än att bevisa den via en uppdatering på facebook, right?
Varför är det så fruktansvärt många som vill ha reda på vilka som skulle bry sig om man dog? Förväntar man sig att "si och så många bryr sig om jag dör, så nu vet jag det och kan lika gärna gå och dö idag, imorgon eller nästa vecka eller så!"
- "Hur kunde du veta det?"
- "Jag såg det på facebook..."
Så mycket men ändå så lite!
Jag har så extremt mycket som jag egentligen vill skriva om, men ändå finns så jävla lite jag kan skriva om av olika anledningar. Dels vill jag inte såra någon, jag vill inte heller hänga ut någon eller nedvärdera någon i min blogg. Mycket av det jag går och funderar över är i olika kategorier där antingen den ene personen tar åt sig, eller också den andre. Inläggen kanske inte är menade att vara riktade åt någon utan rent av bara är skrivet för allmänheten, trots det så finns för många som skulle klandra sig själva.
Någonting som jag ständigt går och funderar över är bland annat det här med vänner. Vänner som säger sig finnas där för en i både vått och torrt, vänner som lovar saker och ting som de sedan minutrarna efter väljer att bryta det. Jo men visst, jag kan väl säga att jag har ett x antal vänner där ute någonstans, men vart fan finns de när man behöver dem? Jag har visserligen skrivit en del om det här förut och fick, plötsligt nog, en hel del kommentarer om hur mycket de bryr sig och saknar mig? Bullshit! Vänskap för mig handlar inte om att man måste talas vid varenda dag, snarare att bry sig om. Att man till exempel svarar i telefonen när man hör av sig, eller åtminstone ringer upp eller tar kontakt då man ser missade samtal i sin telefon. Vänskap handlar inte om att den ene parten ska flänga runt som en idiot och besöka alla andra utan det handlar mer om att man besöker varandra eller möts upp för en fika eller vad som helst, men vad fan gör dessa vänner idag?
Only on Facebook - "Hej Jessica. Jag såg att du ringde förra veckan men missade ditt samtal".
Andra personer som åtminstone har mage att höra av sig en gång i månaden eller dylikt (då man själv försökt få kontakt en längre period) kan prata om hur jävla skönt det är att jag finns där och att jag är den enda riktiga vännen som man verkligen kan lita på. Även det ifrågasätter man då man dagen efter ser att personen i fråga säger samma skit till fler. Sedan är ju en av de större frågorna varför i helvete alltid jag ska finnas till hands för, när det inte finns en enda jävel som är villig att finnas där för mig när jag väl behöver det.
Självklart kan jag ställa upp som något jävla bollplank, det viktigaste för mig är att jag själv håller käften stängd med tanke på att existerandet av skitsnack är större än syret för många av mina så kallade... Vänner.
Den sista tiden har man mer och mer insett vilka som faktiskt verkligen är ens riktiga vänner, de andra liksom bara finns där. Det är i princip bara som vilka individer som helst. Helt ärligt så klarar jag mig jävligt fint utan mina så kallade vänner runt omkring. Jag har nog iofs aldrig haft något större behov tidigare heller. Man växer upp helt enkelt och man inser vad som är viktigt och betyder i livet, och det är definitivt inte att ödsla energi på döda ting.
Over And Out!
Någonting som jag ständigt går och funderar över är bland annat det här med vänner. Vänner som säger sig finnas där för en i både vått och torrt, vänner som lovar saker och ting som de sedan minutrarna efter väljer att bryta det. Jo men visst, jag kan väl säga att jag har ett x antal vänner där ute någonstans, men vart fan finns de när man behöver dem? Jag har visserligen skrivit en del om det här förut och fick, plötsligt nog, en hel del kommentarer om hur mycket de bryr sig och saknar mig? Bullshit! Vänskap för mig handlar inte om att man måste talas vid varenda dag, snarare att bry sig om. Att man till exempel svarar i telefonen när man hör av sig, eller åtminstone ringer upp eller tar kontakt då man ser missade samtal i sin telefon. Vänskap handlar inte om att den ene parten ska flänga runt som en idiot och besöka alla andra utan det handlar mer om att man besöker varandra eller möts upp för en fika eller vad som helst, men vad fan gör dessa vänner idag?
Only on Facebook - "Hej Jessica. Jag såg att du ringde förra veckan men missade ditt samtal".
Andra personer som åtminstone har mage att höra av sig en gång i månaden eller dylikt (då man själv försökt få kontakt en längre period) kan prata om hur jävla skönt det är att jag finns där och att jag är den enda riktiga vännen som man verkligen kan lita på. Även det ifrågasätter man då man dagen efter ser att personen i fråga säger samma skit till fler. Sedan är ju en av de större frågorna varför i helvete alltid jag ska finnas till hands för, när det inte finns en enda jävel som är villig att finnas där för mig när jag väl behöver det.
Självklart kan jag ställa upp som något jävla bollplank, det viktigaste för mig är att jag själv håller käften stängd med tanke på att existerandet av skitsnack är större än syret för många av mina så kallade... Vänner.
Den sista tiden har man mer och mer insett vilka som faktiskt verkligen är ens riktiga vänner, de andra liksom bara finns där. Det är i princip bara som vilka individer som helst. Helt ärligt så klarar jag mig jävligt fint utan mina så kallade vänner runt omkring. Jag har nog iofs aldrig haft något större behov tidigare heller. Man växer upp helt enkelt och man inser vad som är viktigt och betyder i livet, och det är definitivt inte att ödsla energi på döda ting.
Over And Out!
Nattetankar.
Åhåå vad man kan tänka mycket när man sitter ensam. Kan inte räkna på två händer hur många inlägg jag börjat skriva för att sedan sudda ut raderna och stänga ner. Väljer därför istället att skriva i textdokument och jag vågar nästan med all säkerhet skriva att jag inte skulle våga publicera ens hälften av det jag skrivit precis nu.
"I skrivande stund har jag inte hört av henne på någon månad, och tur är väl kanske det. Denna fruktansvärda glädje och lycka jag kände den dagen då jag fick svaret ifrån henne har i nuläget förvandlats till någonting som kan kännas som hat. Inte hat för att hon är som hon är, utan snarare för hennes blindhet. Hon totalsabbade hela min familj."
Samtidigt kan jag börja fundera över annan skit som varit på senaste tiden. Allt från rättegångar till bilstölderna som varit, till inbrottet i huset brevid, till andra familjer som far illa.
Jag tänker ibland på att jag faktiskt kan ha varit delaktig till att sparka på någon som redan ligger ner, och det är inte likt mig. Folk berättar saker för mig och försöker försvara genom att säga "Personen må ha gjort en hel del", jag bryr mig egentligen inte om det. En gång i tiden stod det ord mot ord, saker och ting gick till överdrift och för tillfället skiter jag fullkomligt i vad som skedde och inte skedde, vad som både sagts och skrivits, ingen människa förtjänar att bli hotad, bli bestulen, få sitt hem förstört eller nedeldat. Jag sitter fortfarande och förvånas över hur polisen i vissa lägen arbetar?
Att jaga snattare på ICA är ju fruktansvärt mycket bekvämare än att jaga psykopater som både hotar små oskyldiga barn och vuxna människor.
Jag tror att mycket av mitt tänkande har med graviditeten att göra. Jag har märkt så väl att man lättare blir känslomässigt berörd på många olika vis. Jo men tjena, jag lipar som ett litet barn till filmer, tecknat som otecknat, lyckligt som sorgligt, skräck som drama. Man tänker, och när man gör det så tänker man ytterligare en gång till innan man "talar" som man brukar säga. Man analyserar allt in i minsta detalj, men, frågan är ju om man blir klokare av det? Många tankar kan nog ändå ge en hel del kunskap. Mycket handlar ju dessutom om Etik och Moral, någonting som var det tråkigaste ämne jag läst i skolan på religionen, så nu sådär efter studenten och allt så kan jag ju lika gärna ge mig på det. Bättre sent än aldrig.
Nej, tanken var väl inte att skriva en bibel nu ikväll,
jag får helt enkelt försöka lägga tankarna på hyllan och slänga igång en film.
Nattinatti! ♥
"I skrivande stund har jag inte hört av henne på någon månad, och tur är väl kanske det. Denna fruktansvärda glädje och lycka jag kände den dagen då jag fick svaret ifrån henne har i nuläget förvandlats till någonting som kan kännas som hat. Inte hat för att hon är som hon är, utan snarare för hennes blindhet. Hon totalsabbade hela min familj."
Samtidigt kan jag börja fundera över annan skit som varit på senaste tiden. Allt från rättegångar till bilstölderna som varit, till inbrottet i huset brevid, till andra familjer som far illa.
Jag tänker ibland på att jag faktiskt kan ha varit delaktig till att sparka på någon som redan ligger ner, och det är inte likt mig. Folk berättar saker för mig och försöker försvara genom att säga "Personen må ha gjort en hel del", jag bryr mig egentligen inte om det. En gång i tiden stod det ord mot ord, saker och ting gick till överdrift och för tillfället skiter jag fullkomligt i vad som skedde och inte skedde, vad som både sagts och skrivits, ingen människa förtjänar att bli hotad, bli bestulen, få sitt hem förstört eller nedeldat. Jag sitter fortfarande och förvånas över hur polisen i vissa lägen arbetar?
Att jaga snattare på ICA är ju fruktansvärt mycket bekvämare än att jaga psykopater som både hotar små oskyldiga barn och vuxna människor.
Jag tror att mycket av mitt tänkande har med graviditeten att göra. Jag har märkt så väl att man lättare blir känslomässigt berörd på många olika vis. Jo men tjena, jag lipar som ett litet barn till filmer, tecknat som otecknat, lyckligt som sorgligt, skräck som drama. Man tänker, och när man gör det så tänker man ytterligare en gång till innan man "talar" som man brukar säga. Man analyserar allt in i minsta detalj, men, frågan är ju om man blir klokare av det? Många tankar kan nog ändå ge en hel del kunskap. Mycket handlar ju dessutom om Etik och Moral, någonting som var det tråkigaste ämne jag läst i skolan på religionen, så nu sådär efter studenten och allt så kan jag ju lika gärna ge mig på det. Bättre sent än aldrig.
Nej, tanken var väl inte att skriva en bibel nu ikväll,
jag får helt enkelt försöka lägga tankarna på hyllan och slänga igång en film.
Nattinatti! ♥
Tisdag.
Och en hel del tankar och funderingar.
Kan ju först och främst säga att jag lider med våran vän och hans familj över tragedin då deras hus brann ner till grunden i förra veckan. Sånt som bara inte får hända händer tyvärr. Vågade inte tro att det var sant när Henke ringde mig och berättade. Jag hoppas iallafall innerligt att det löser sig på bästa sätt och att det gör det snarast! ♥
Henke har inom loppet av två veckor haft punktering på sin bil. Första gången tror vi att det var ett misstag då vi åkte upp på Lennarts gård. Han gör ju mycket där med armeringsnät och dylikt så kan ha funnits någonting vasst i gruset som orsakade punkan. Nu i helgen använde vi bilen på fredagen då vi åkte till skövde, och då var det inget fel på bilen. På lördag morgon hade Henke punka på bakhjulet. Det visade sig vara en ca 12 cm lång spik som någon lutat mot Henkes bakhjul som Henke sedan backat på. Vad vill egentligen folk vinna på sina sabotage?
I onsdags natt förra veckan låg jag vaken och tycktes höra konstiga ljud utifrån vid vårat garage. Gick upp och öppnade balkongen men då tystnade det. Jag gjorde det tre gånger innan jag tänkte att "äsch, jag inbillar mig nog". Ingenting hade iallafall hänt dagen efter.
Igår fick jag veta att det har skett två bilstölder här i området, bland annat en gammal kompis farsa blev av med sin bil. Det hade även varit inbrott i huset där Lotta och Alf bor. Några hade tagit sig ner till källaren och rotat runt och även försökt ta sig in i Jan-Eriks förråd utan lyckat resultat tur nog.
Det skedde en mordbrand (?) i borås i ett trevånings, lägenhetshus, ingen kom till skada, tacka gudarna för det!
Rykten sprids fort och jag har även fått veta att andra jag känner har råkat ut för en hel del med vandalism och dylikt. Vad är det egentligen som händer!?
Som sagt, vad är det folk vill vinna genom att bete sig som några jävla djur?
Ska man inte längre kunna få känna sig trygg och säker i sitt egna hem?
Blir så trött på folk!
Att människor dessutom ger sig på barnfamiljer tar nog fan ändå priset! Jag fattar seriöst inte hur man kan sjunka så förbannat jävla lågt! Människor som gör det kan fan inte ha någonting innanför pannbenet iallafall.
Spelar ingen roll vad son sagts och gjorts, eller inte sagts och gjorts, är man helt skadad i huvudet så bör man ändå kunna tänka till och inte ge sig på någonting där man vet att ett barn finns, en oskyldig liten individ. SUCK!
Och alla som snackar om jordens undergång och allt vad fan det är, öppna ögonen!
Jorden förgör oss inte, vi gör det så bra själva!
Kan ju först och främst säga att jag lider med våran vän och hans familj över tragedin då deras hus brann ner till grunden i förra veckan. Sånt som bara inte får hända händer tyvärr. Vågade inte tro att det var sant när Henke ringde mig och berättade. Jag hoppas iallafall innerligt att det löser sig på bästa sätt och att det gör det snarast! ♥
Henke har inom loppet av två veckor haft punktering på sin bil. Första gången tror vi att det var ett misstag då vi åkte upp på Lennarts gård. Han gör ju mycket där med armeringsnät och dylikt så kan ha funnits någonting vasst i gruset som orsakade punkan. Nu i helgen använde vi bilen på fredagen då vi åkte till skövde, och då var det inget fel på bilen. På lördag morgon hade Henke punka på bakhjulet. Det visade sig vara en ca 12 cm lång spik som någon lutat mot Henkes bakhjul som Henke sedan backat på. Vad vill egentligen folk vinna på sina sabotage?
I onsdags natt förra veckan låg jag vaken och tycktes höra konstiga ljud utifrån vid vårat garage. Gick upp och öppnade balkongen men då tystnade det. Jag gjorde det tre gånger innan jag tänkte att "äsch, jag inbillar mig nog". Ingenting hade iallafall hänt dagen efter.
Igår fick jag veta att det har skett två bilstölder här i området, bland annat en gammal kompis farsa blev av med sin bil. Det hade även varit inbrott i huset där Lotta och Alf bor. Några hade tagit sig ner till källaren och rotat runt och även försökt ta sig in i Jan-Eriks förråd utan lyckat resultat tur nog.
Det skedde en mordbrand (?) i borås i ett trevånings, lägenhetshus, ingen kom till skada, tacka gudarna för det!
Rykten sprids fort och jag har även fått veta att andra jag känner har råkat ut för en hel del med vandalism och dylikt. Vad är det egentligen som händer!?
Som sagt, vad är det folk vill vinna genom att bete sig som några jävla djur?
Ska man inte längre kunna få känna sig trygg och säker i sitt egna hem?
Blir så trött på folk!
Att människor dessutom ger sig på barnfamiljer tar nog fan ändå priset! Jag fattar seriöst inte hur man kan sjunka så förbannat jävla lågt! Människor som gör det kan fan inte ha någonting innanför pannbenet iallafall.
Spelar ingen roll vad son sagts och gjorts, eller inte sagts och gjorts, är man helt skadad i huvudet så bör man ändå kunna tänka till och inte ge sig på någonting där man vet att ett barn finns, en oskyldig liten individ. SUCK!
Och alla som snackar om jordens undergång och allt vad fan det är, öppna ögonen!
Jorden förgör oss inte, vi gör det så bra själva!
Tankar & Funderingar.
Jag och en annan person har suttit i ganska meningsfulla och intressanta diskussioner vad det gäller konflikter och bråk.
Många personer som hamnar i konflikt på ett eller annat vis har ibland väldigt svårt för att ta sig ur det och gå vidare.
Personligen så är jag den personen som många gånger vill försöka och ge det en andra chans, och funkar inte det så ger jag ytterligare en chans, funkar det fortfarande inte då så kanske man helt enkelt bara ska lägga ner det och istället gå vidare. Det finns liksom en gräns på allting.
Senaste konflikten jag var i började egentligen med en jävligt löjlig sak, vi hade inte samma tänkande eller åsikter. Det ena ledde till det andra för att sedan sluta med anklagelser hit och dit.
Jag tänker definitivt inte klandra personer som inte har samma åsikter som jag, för vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant? Jävligt tråkig!
Trots denna konflikt så är den ändå för mig arkiverad och jag orkar inte sitta och ödsla tid på att baktala och förnedra en människa, och framför allt inte utan dennes närvaro, sedan att andra väljer att fortfarande stanna kvar på samma ruta och älta allting och sedan kalla mig för både det ena och andra, det är andras val.
Jag anser att livet har så mycket mer att erbjuda än att gå runt och hata människor, eller har jag fel?
Jag vågar rakt från hjärtat säga att jag är en person med starka åsikter, men jag vräker inte heller ur mig precis vad som helst om jag inte vet att jag har rätt i det jag säger, tycka vad man tycka vill, men så fungerar jag.
Under hela min skolgång fick jag alltid från övriga kamrater höra hur "cool" jag var för att jag aldrig backade undan eller gömde mig bakom lögner utan alltid la fram mina åsikter, men sägs det inte att ärligheten varar längst?
Även i detta inlägg så finns det säkert några läsare som har helt andra åsikter än vad jag har just i skrivande stund, men som jag sa, vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant?
Over and Out!
- Vi kan väl åtminstone vara överens om att vi har en konflikt ?
- Näe .
Många personer som hamnar i konflikt på ett eller annat vis har ibland väldigt svårt för att ta sig ur det och gå vidare.
Personligen så är jag den personen som många gånger vill försöka och ge det en andra chans, och funkar inte det så ger jag ytterligare en chans, funkar det fortfarande inte då så kanske man helt enkelt bara ska lägga ner det och istället gå vidare. Det finns liksom en gräns på allting.
Senaste konflikten jag var i började egentligen med en jävligt löjlig sak, vi hade inte samma tänkande eller åsikter. Det ena ledde till det andra för att sedan sluta med anklagelser hit och dit.
Jag tänker definitivt inte klandra personer som inte har samma åsikter som jag, för vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant? Jävligt tråkig!
Trots denna konflikt så är den ändå för mig arkiverad och jag orkar inte sitta och ödsla tid på att baktala och förnedra en människa, och framför allt inte utan dennes närvaro, sedan att andra väljer att fortfarande stanna kvar på samma ruta och älta allting och sedan kalla mig för både det ena och andra, det är andras val.
Jag anser att livet har så mycket mer att erbjuda än att gå runt och hata människor, eller har jag fel?
Jag vågar rakt från hjärtat säga att jag är en person med starka åsikter, men jag vräker inte heller ur mig precis vad som helst om jag inte vet att jag har rätt i det jag säger, tycka vad man tycka vill, men så fungerar jag.
Under hela min skolgång fick jag alltid från övriga kamrater höra hur "cool" jag var för att jag aldrig backade undan eller gömde mig bakom lögner utan alltid la fram mina åsikter, men sägs det inte att ärligheten varar längst?
Även i detta inlägg så finns det säkert några läsare som har helt andra åsikter än vad jag har just i skrivande stund, men som jag sa, vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant?
Over and Out!
- Vi kan väl åtminstone vara överens om att vi har en konflikt ?
- Näe .
Alea Iacta Est!
Är det någonting jag alltid velat och alltid älskat så är det det latinska språket. Så oerhört häftigt och fint, men det finns nog många delade meningar om det.
Just nu har jag inte ett skit att göra så tänkte att jag bara kunde skriva om det som just nu rör sig i huvudet.
Jag har förstått att många, även jag, använder bloggen i mångt och mycket vad det gäller att skriva av sig eller spy galla över andras misslyckanden, fast frågan är egentligen vad man försöker vinna på det? Roligt kan det ju iallafall vara, så det ser jag som en fördel.
Någonting jag även undrar över är - Jag har alltid levt med att det är fel att sparka på människan som redan ligger ner, men gäller det även personer som på ett eller annat vis gjort, eller åtminstone försökt göra mig illa? Den frågan har jag ställt mig själv ett tag nu. Ska man ha dåligt samvete när man berättat sanningen eller bara varit ärlig? Är världen så jävla vrängd i dagens läge så att lögnerna gör sig bättre för människan än sanningen? Jag tycker inte det! Men för andra verkar det vara så.
Jag har valt att vara ärlig och det gav ju ändå inte så mycket mer än påståenden och skitsnack, åtminstone från vissa personer.
Over And Out!
Just nu har jag inte ett skit att göra så tänkte att jag bara kunde skriva om det som just nu rör sig i huvudet.
Jag har förstått att många, även jag, använder bloggen i mångt och mycket vad det gäller att skriva av sig eller spy galla över andras misslyckanden, fast frågan är egentligen vad man försöker vinna på det? Roligt kan det ju iallafall vara, så det ser jag som en fördel.
Någonting jag även undrar över är - Jag har alltid levt med att det är fel att sparka på människan som redan ligger ner, men gäller det även personer som på ett eller annat vis gjort, eller åtminstone försökt göra mig illa? Den frågan har jag ställt mig själv ett tag nu. Ska man ha dåligt samvete när man berättat sanningen eller bara varit ärlig? Är världen så jävla vrängd i dagens läge så att lögnerna gör sig bättre för människan än sanningen? Jag tycker inte det! Men för andra verkar det vara så.
Jag har valt att vara ärlig och det gav ju ändå inte så mycket mer än påståenden och skitsnack, åtminstone från vissa personer.
Over And Out!
Och By The Way, det är väl ändå inte så konstigt att man känner sig ensam när man låser in sig i en liten tvåa?
Tankar & Funderingar.
Jag borde egentligen sova nu, men jag är inte det minsta trött... Jag undrar varför.
Egentligen borde jag vända tillbaka dygnet, fast egentligen så finns det ändå inget att vända tillbaka för det är ju inte så att jag sover bort dagarna utan bara sover lite längre än vad jag gör när jag ska till skolan. Ställer klockan mellan 9-10 på morgonen och det är inte att gå upp för sent som det skulle vara om jag gick upp mellan 12-14.
Varför är det egentligen så svårt att slita sig ifrån en serie när man väl börjat glo?
Varför tar folk på sig massa ansvar som de sedan inte kan stå upp för?
Varför ska det alltid vara något krångel med maskinerna i tvättstugan för!?
Och vem var idioten som gick omkring i trapphuset för en stund sedan vid denna tidpunkten?
Varför kan man inte sluta hinka i sig kaffe när man väl börjat?
Är verkligen rymden oändlig?
Nu ska jag glo tre kronor.
Egentligen borde jag vända tillbaka dygnet, fast egentligen så finns det ändå inget att vända tillbaka för det är ju inte så att jag sover bort dagarna utan bara sover lite längre än vad jag gör när jag ska till skolan. Ställer klockan mellan 9-10 på morgonen och det är inte att gå upp för sent som det skulle vara om jag gick upp mellan 12-14.
Varför är det egentligen så svårt att slita sig ifrån en serie när man väl börjat glo?
Varför tar folk på sig massa ansvar som de sedan inte kan stå upp för?
Varför ska det alltid vara något krångel med maskinerna i tvättstugan för!?
Och vem var idioten som gick omkring i trapphuset för en stund sedan vid denna tidpunkten?
Varför kan man inte sluta hinka i sig kaffe när man väl börjat?
Är verkligen rymden oändlig?
Nu ska jag glo tre kronor.
Tankar...
Läste nyss i en blogg, vilken det var vill jag inte nämna, men jag blir både ledsen, arg & besviken när jag läser sånt som denne person skrivit.
Denna person var en gång i tiden en av mina närmsta vänner, men även om läget är som det är idag, så bryr jag mig fortfarande lika mkt.
Jag har hört alldeles för mkt nu, och jag har märkt själv hur sjukt vissa föräldrar tänker, och jag kan fortfarande sitta och fråga mig själv hur fan man kan behandla sina egna barn på detta vis... Dessa barn som är ens eget kött och blod.
Borde desperata idioter få skaffa sig barn? För att sedan gå skilda vägar & skaffa nya män/kvinnor för sin egen skull? Flytta land och rike runt för sitt eget välmående där barnen bara kastas med & aldrig får landa och sätta sina "rötter"? Att barnen inte kan få gå mer än en termin i skolan innan förhållandet rasar & mamman/pappan flyttar ytterligare 10 mil bort? Att hela barnets skolgång gått åt helvete på grund av sin förälders behov av män/kvinnor? Jag blir så arg!
Eller ta ett annat exempel.
Ens förälder hittar en ny, skaffar sig en unge "Ojdå!" det tar ett tag... "Men oj, en unge till? Nu får det allt räcka!" så dröjer det något år... "Men gud, en unge till!??!?, detta funkar ju inte!! Nu får jag nog gå och klippa bollarna!!"
Eeh.. Eeh.. Hee! Förhållandet går åt helvete, man börjar supa sig askalas och gör sedan våldsamma besök hos mamman & barnen för att sedan bli förbannad för att man inte får komma in, och tar bästa möjliga sätt för att få försäkra sina tre SMÅ barn om att man aldrig mer vill veta av dom...
Samhället vi lever i är misär!
Skott i nacken på idioterna? Snälla?
Jag skulle nog till och med kunna betala för det om jag fick möjligheten att göra det.
Eller kanske dela ut pungsparkar? (ja, jag har fått det ordet på hjärnan...)
Fast,.. Då får man ju tänka på att den jäveln dessutom är kastrerad & antagligen har så liten kuk att han måste locka ut den med socker & en pincett.
Denna person var en gång i tiden en av mina närmsta vänner, men även om läget är som det är idag, så bryr jag mig fortfarande lika mkt.
Jag har hört alldeles för mkt nu, och jag har märkt själv hur sjukt vissa föräldrar tänker, och jag kan fortfarande sitta och fråga mig själv hur fan man kan behandla sina egna barn på detta vis... Dessa barn som är ens eget kött och blod.
Borde desperata idioter få skaffa sig barn? För att sedan gå skilda vägar & skaffa nya män/kvinnor för sin egen skull? Flytta land och rike runt för sitt eget välmående där barnen bara kastas med & aldrig får landa och sätta sina "rötter"? Att barnen inte kan få gå mer än en termin i skolan innan förhållandet rasar & mamman/pappan flyttar ytterligare 10 mil bort? Att hela barnets skolgång gått åt helvete på grund av sin förälders behov av män/kvinnor? Jag blir så arg!
Eller ta ett annat exempel.
Ens förälder hittar en ny, skaffar sig en unge "Ojdå!" det tar ett tag... "Men oj, en unge till? Nu får det allt räcka!" så dröjer det något år... "Men gud, en unge till!??!?, detta funkar ju inte!! Nu får jag nog gå och klippa bollarna!!"
Eeh.. Eeh.. Hee! Förhållandet går åt helvete, man börjar supa sig askalas och gör sedan våldsamma besök hos mamman & barnen för att sedan bli förbannad för att man inte får komma in, och tar bästa möjliga sätt för att få försäkra sina tre SMÅ barn om att man aldrig mer vill veta av dom...
Samhället vi lever i är misär!
Skott i nacken på idioterna? Snälla?
Jag skulle nog till och med kunna betala för det om jag fick möjligheten att göra det.
Eller kanske dela ut pungsparkar? (ja, jag har fått det ordet på hjärnan...)
Fast,.. Då får man ju tänka på att den jäveln dessutom är kastrerad & antagligen har så liten kuk att han måste locka ut den med socker & en pincett.
Oj! Vad jag känner mig bra!
Oavsett mitt pissiga humör så har jag iaf kommit fram till några saker, och det är att det nog inte finns en enda jävel som kan köra över mig! Snacka skit om mig, go for it, jag bryr mig inte! Dra era lögner, gööör det för guds skull, huvudsaken är att jag själv känner hur jävla ärlig jag är! Falska vänner, lämna mig, jag lovar att jag kommer älska er mer då.
Jag har lärt mig att filtrera mina vänner ganska jävla bra, och just detta fick mig helt plötsligt på jävligt bra humör. Att bara veta att jag klarar mig bättre utan dom.
Och dom som känner att dom inte vill vara min vän, leave me, eller gör vad fan ni vill!
Jag har en framtid att sträva efter, men vad fan har ni?
Eeeheeh, n a d a !
Så Fuck Off! ;)
Jävla snygg är jag dessutom, oooh!
Haha!
Jag har lärt mig att filtrera mina vänner ganska jävla bra, och just detta fick mig helt plötsligt på jävligt bra humör. Att bara veta att jag klarar mig bättre utan dom.
Och dom som känner att dom inte vill vara min vän, leave me, eller gör vad fan ni vill!
Jag har en framtid att sträva efter, men vad fan har ni?
Eeeheeh, n a d a !
Så Fuck Off! ;)
Kan även i detta inlägg passa på att tacka alla som finns i min omgivning,
Johanna, Farsan, E.K, Ande, Matte, Frida A, Zizzi, Henke älskling & Mååånga fler, och jag antar, eller hoppas på att ni vet vilka ni är! Biiig <3 på det asså!Jävla snygg är jag dessutom, oooh!
Haha!
Tankar & Funderingar!
Har haft en fundering i säkert tre år nu,
har alltid trott att möjligheten för mig skulle vara minimal, men för första gången i mitt liv så valde jag att läsa om "det". Saken är den att jag har funderat på att söka till polishögskolan, inte som det ser ut i dagsläget, definitivt inte, för nu är det studenten som väntar och därefter några år av arbete, men när jag väl tröttnat på mitt jobb, varför inte studera vidare och sträva efter någonting jag faktiskt vill bli? Vem har sagt att jag alltid kommer vilja stå och jobba med maskiner? Ritningar? Svets?
Varför jag skulle vilja bli just polis, det som jag aaaldrig i hela mitt liv kunde tänka mig att bli som liten, är för att man varje dag bara ser mer och mer sjuka saker hända i samhället. Jag vill hjälpa till & bidra med förändringar till någonting bättre. Jag kan ju till och med tala av egen erfarenhet om vilka sjuka människor som finns runt omkring oss varje dag. Dessa labila, psykopatiska, sjuka människor som går mitt ibland oss. Tyvärr så kretsar allt för många sådana personer omkring oss hela tiden. Och synd nog så är det så att har man en gång beblandat sig med sådana personer, så blir man aldrig av med dem, pain in the ass, med ett annat ord.
Näe, polis är någonting som jag vill bli, & sedan ligger det ju i släkten att vara människokännare, vilket ibland kan vara till en fördel, men samtidigt som det är skrämmande.
Framtiden kan man ju aldrig förutse, men att ha mål i livet är en annan sak,
och jag har nog alltid varit en målmedveten människa, och det tackar jag både mig själv & min familj för.
har alltid trott att möjligheten för mig skulle vara minimal, men för första gången i mitt liv så valde jag att läsa om "det". Saken är den att jag har funderat på att söka till polishögskolan, inte som det ser ut i dagsläget, definitivt inte, för nu är det studenten som väntar och därefter några år av arbete, men när jag väl tröttnat på mitt jobb, varför inte studera vidare och sträva efter någonting jag faktiskt vill bli? Vem har sagt att jag alltid kommer vilja stå och jobba med maskiner? Ritningar? Svets?
Varför jag skulle vilja bli just polis, det som jag aaaldrig i hela mitt liv kunde tänka mig att bli som liten, är för att man varje dag bara ser mer och mer sjuka saker hända i samhället. Jag vill hjälpa till & bidra med förändringar till någonting bättre. Jag kan ju till och med tala av egen erfarenhet om vilka sjuka människor som finns runt omkring oss varje dag. Dessa labila, psykopatiska, sjuka människor som går mitt ibland oss. Tyvärr så kretsar allt för många sådana personer omkring oss hela tiden. Och synd nog så är det så att har man en gång beblandat sig med sådana personer, så blir man aldrig av med dem, pain in the ass, med ett annat ord.
Näe, polis är någonting som jag vill bli, & sedan ligger det ju i släkten att vara människokännare, vilket ibland kan vara till en fördel, men samtidigt som det är skrämmande.
Framtiden kan man ju aldrig förutse, men att ha mål i livet är en annan sak,
och jag har nog alltid varit en målmedveten människa, och det tackar jag både mig själv & min familj för.
