Monia hade gjort ett kul inlägg HÄR där hon visar förändringen av kroppen efter graviditeten och eftersom jag alltid har brist på fantasi så tänkte jag att jag kunde göra detsamma! :)

Har kommit på att lille Beppis är väldans mammig av sig! Att kura ihop sig på mamsens mage trivs han väldigt bra med! :)

Okej, here it comes, bättre sent än aldrig!

10 Maj
Jag vaknar klockan 4.00 av att jag har jobbig molande "mensvärk", skrev ett inlägg om det HÄR, jag klev upp och la mig direkt i badkaret (som jag förövrigt i princip hade bott i den senaste veckan). Tryckte i mig alvedon och försökte med allt möjligt för att stilla smärtan. Henke stiger i vanlig ordning upp för att åka till jobbet och tycker att "Gud var du är uppe och springer tidigt på morgnarna" - "No shit? Jag har skitont!!" Alla försök hjälpte inte i mer än några minuter och värkarna kom tätare och tätare. 7.19 skickar Henke sms "Kommer inte babis snart?" varpå jag svarar "Vet inte... Blir tokig snart, är döööödstrött och kan fan inte vila!", Henke skriver "Han måste komma nu" - "Säg det till bebis!" Runt 8.00 kommer värkarna med runt 3-7 minuters mellanrum och höll i sig allt från 1 minut till 3 minuter så jag väljer att ringa in till förlossningen men de rådde mig att avvakta.

Klockan 9.00 kommer Henke hem i vanlig ordning för att äta frukost och jag sitter i telefonen med min syster för att försöka koppla bort smärtan vilket var svårt och jag sa till henne "jag tror bebis kommer idag, ikväll, inatt eller senast imorgon!"

Jag gick runt i lägenheten, grät av både smärtan och av rädslan, "dethär gör ont! Hur fan kommer det inte kännas sedan då!?" För att fördriva tiden så packade jag ner det allra sista i BB-väskan, såsom mobilladdare, kamera och laddare till den.

Runt 14.30 ringer Henke igen "ska vi åka in?" - "Jag ska ner i badet nu, jag hör av mig sedan!"

Jag satt där i badet (för typ 10:de gången) helt förstörd, dödstrött, hade ont som satan och inte ens varmvattnet ville hjälpa. Jag ringer först upp farsan och säger "nu är det nog på G, jag står fan inte ut längre så jag ska ringa Henke nu så vi åker in, vi hörs nog inte mer idag bara så du vet om det!" (Vi har vanligtvis daglig telefonkontakt).

Henke kommer hem i väldans fart och vi åker in. Väl där så mäter dom värkarna och undersöker mig och det visar sig att jag bara är öppen 2cm(!!).
"Eftersom ni bor en bit härifrån så behöver ni inte åka hem, men ni kan väl åka in till skövde och gå runt där ett tag och sedan komma tillbaka om någon timme?"
Jo men tjena, gå runt bland folk i ett köpcenter med världens jävla värkar som i princip fick mig spyfärdig, gå runt där bland folk med känslan av att gång på gång skita ner sig typ!? Nej tack! Men vi åkte till Mc Donalds för att försöka få i oss lite käk eftersom jag inte hade kunnat äta ett skit under hela dagen. "Köp en milkshake till mig, lätt att dricka och lätt att spy upp om fallet vore så", Henke kommer ut med en pommes och en cheeseburgare "Milkshakemaskinen var sönder" (jag och mitt vanliga förbannade jävla oflyt!) Fick nog i mig 6 pommes innan jag bröt ihop totalt igen.

19.19 är vi tillbaka på förlossningen och CTG kopplas igen.

20.15 - Öppen 3cm.

20.25 - Jag får sätta mig i duschen (fyfan vad jag skulle vilja ha en sån dusch i mitt hem, haha!), jag satt där ett bra tag men vid varje värk visste jag varken om jag skulle stå, sitta eller lägga mig ner på golvet, tillslut stog jag inte ut mer så

21.30 - Får jag äntligen lustgasen. Dom vill att jag ska sitta gränsle över en stol men vid varje värk så krampade hela höften så det var ingen vidare, jag fick tillslut lägga mig i sängen (värsta lyxsängen som jag kunde justera bäst fan jag ville, ge mig en sån!)

22.40 - Ville inte ens lustgasen hjälpa, jag låg och bevakade monitorn där man ser bebis hjärtljud och värkarna, och oavsett om jag började inhalera preciiiis vid ögonblicket då det började stiga så gick det inte förhindra smärtan så då fick jag äntligen EDA och fy fan vad den gjorde ont att sätta! Eller bedövningen för att lägga den rättare sagt! Jag var inte alls beredd på sticket så av ren reflex drog jag mig framåt så ytterligare ett stick fick läggas, och AJ AJ AJ vad det gjorde ont när bedövningen sprutades in, men fy fan vilken befrielse när EDA:n väl var på plats, jag var som en helt ny människa!

Där låg jag sedan med de förbannade värkarna (som dock inte gjorde lika ont längre) och väntade och väntade. Hörde kvinnor i rummen bredvid som vrålade för kung och fosterland, blev serverad lite då och då med olika drickbara saker, lyssnade på radion, sjöng med i låtarna, och eftersom det var 7(!!) förlossningar under samma kväll så hade jag aldrig några läkare mer än när dom snabbt kom in för att undersöka, så jag kunde inhalera lustgas bäst fan jag ville och jag minns så väl när jag säger till Henke "Henke... Det sticker i heeeela mitt ansikte men jag känner fan iiingenting".

11 Maj
Till sist är jag så trött på denna utdragna process så jag tänker att "om jag anstränger kroppen så mkt som möjligt så kanske det sätter fart" så jag körde igång med massa situps och annat för att anstränga och helt plötsligt så kände jag bara "Oj jösses, jag behöver läkare NU! För nu vill nog liten ut!" Henke ringer på klockan och en läkare kommer in "hur går det? Behöver ni hjälp!?" - No shit!? Det trycker på så in i helvete!! Ta hit någon!!.
10 minuter går och ingen läkarjävel kommer så Henke ringer på klockan igen och samma läkare kommer in "har iiingen kooommit äään?" - Nej? :@
Strax därpå kom en läkare "nu ska vi se här... Men OJ! Du ska ju föda barn!" - Ööh, jotack jag har fattat det!

4.59 - Några krystvärkar senare och utskällningar på barnmorskor så kom lillprinsen, fullt frisk.

Någonting som alltid kommer ha betydelse för mig och som jag alltid kommer att minnas är låten FUN - We are young, pappa tipsade om den när mina förvärkar några dagar tidigare hade startat, och den spelades på radion då jag låg där och bara väntade, och jag sjöng med. Lyssnar jag på den idag så ryser jag, eller så sitter jag och gråter som ett barn.

En annan låt som allltid kommer att förknippas med min förlossning och som samtidigt är lite komiskt är Europe - Final countdown, som spelades högt på radion då mina krystvärkar startade.

14.00 - Vi skrivs ut och åker hem.

---

---

Nu i efterhand så kan jag inte säga som många andra "det här skulle jag kunna göra om", men det är inte själva krystvärkarna och att få ut honom som skrämmer mig utan snarare mitt låååånga och utdragna värkarbete som höll i sig i 24½ timme innan det verkligen var dags.

Någonting som dock förvånar de flesta och som gjorde mig förbannad under förlossningen var att den ena läkaren tog lustgasen ifrån mig. "Du behöver inte den mer, nu är det kroppen som ska arbeta", ööh, jotack, det kände jag väl? Men alla som har fött barn kan nog hålla med mig om att krystvärkarna inte går att förhindra, oavsett om man har lustgas, eller har jag fel? Vad fan hade det spelat för roll om jag fortsatte med lustgasen?

Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv (okej, iallafall närmsta månaderna) säga att bebis har lugnat ner sig. Jag vill inte klaga om hur jobbigt det är men finns det så mycket annat man kan göra? Han var lugn igår efter ersättningen, och han var lugn idag ända fram till 2, sedan började skriken igen och han lugnade väl ner sig helt igen vid 17.30.
Har beställt hem grejer till honom, bland annat en gunga (han blir ofta lugn när man gungar honom i bilstolen så jag tänkte att en batteridriven gunga kanske kunde underlätta, värt ett försök iallafall), den skulle komma absolut senast idag och jag har sett fram extremt emot att få prova den vid dessa tillfällen då han bara skriker, tro fan att det ska vara massa förseningar med posten och skit så inte fan kom den idag. Får den förhoppningsvis imorgon iallafall, håller tummarna på det.

Var borta en sväng i affären innan och träffade Henkes brors tjej som med en gång frågade hur jag egentligen mår för hon såg med en gång att allt inte var som det kanske borde. Bara frågan kan få mig att störtböla. Och i ärlighetens namn så var det nog första gången som jag bryter ihop på det där viset inför allmänheten, men det är helt sjukt egentligen hur lite information man får om dessa depressioner, och det är helt sjukt hur många (även jag i tidigare dagar) väljer att stänga inne alltihopa. Varför ska man egentligen se någonting som är så jävla vanligt och naturligt som någon slags skam? Det är så fruktansvärt många som hamnar i förlossningsdepressioner men det är aldrig någon som berättar om det, kan hända att man får höra andras berättelser om man berättar om sina egna, men annars så är allting så nedtystat och med nogare eftertanke så tycker jag att det är jävligt synd. Efter min graviditet och förlossning så känner jag själv att jag har vågat bli mer öppen, hade det inte varit så, så hade jag nog suttit instängd i lägenheten ett bra tag framöver och mått mer skit än vad jag faktiskt gör nu när jag äntligen vågar prata ut om det. Jag tänker dock på alla de andra stackarna som vill framstå som de extremt starka, perfekta föräldrarna med inga som helst problem i världen. Man är definitivt ingen dålig förälder bara för att man hamnar i en förlossningsdepression för det är fullkomligt jävla normalt och så mycket mer vanligt än vad man tror.

Folk frågar mig väldigt ofta när dom träffar mig hur jag mår och jag svarar alltid detsamma att jag mår bra och att allting fungerar perfekt, verkligheten är helt annat än så. Nu har jag äntligen vågat ta det där steget att erkänna att jag inte mår så jävla bra som jag försöker få det att framstå som, och att allting inte fungerar så perfekt som jag skulle önska.

Visst har jag pratat med personerna i min omgivning om hur det är, men även där har jag aldrig riktigt vågat berätta den fullständiga sanningen, idag på BVC fick jag äntligen ösa ur mig allt och redan efter det så har jag känt en så otrolig lättnad.

Just nu skiter jag i vad alla ni där ute kommer att säga, men alla dessa jävla praktmorsor som snackar om hur underbar den första tiden som förälder är kan ta mig fan ta sig där solen inte lyser! Att allting skulle vara så förbannat jävla rosa och fluffigt är ren jävla bullshit! Oavsett om man så skulle önska att det vore så, så blir det helt annat än vad man förväntat sig.
Okej, tro fan att man inte kan veta hur livet kommer att se ut efter en förlossning, men av eget tycke så är det betydligt mycket värre än vad jag hade förväntat mig. Idag mår jag någorlunda bra, någonting som jag definitivt inte gjorde i förrgår.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja liten någonting illa, det var snarare mig själv jag hade hoppats på skulle råka ut för någon extrem olycka och bli inlagd ett bra tag. Jag vill inte behöva känna att det är jag som är beroendet, att det är jag som måste finnas där. Jag vill kunna känna mig glad i en hel dag och verkligen känna hur mycket jag älskar honom, men jag har fortfarande inte fått fram den känslan (mer än när han sover) vilket ger mig extremt dåligt samvete, läkaren ville istället intala mig att det är helt normalt att känna så. Jag vill kunna bli glad av att se honom när han vaknar, inte fasa för varje gång jag hör att han ger ifrån sig minsta ljud i sängen, enda tanken som slår mig är "snälla, sov!".

Vem fan sa att amningen skulle vara en mysig "mamma&bebis stund"? Jag känner inget mysigt alls med amningen. Jag blir snarare frustrerad, vansinnig och totalt jävla illamående av smärtan.

Tanken var att amma under natt och dag och sedan ge ersättning på kvällen, idag ändrades även den planen. Idag efter att ha försökt trösta liten från 7 till 10 på morgonen så gav jag upp. Jag ville helt enkelt inte behöva utstå smärtan av amningen ytterligare en gång så jag blandade ersättning och fick i honom och tro mig eller ej, för första gången på dessa iallafall 14 dagar så var han på bra humör efteråt. Han tillät mig både duscha, göra mig iordning för att inte se ut som ett vrak hos läkaren, få på mig alla kläder, bädda iordning sängen och även ta disken innan han blev liiite kinkig, då flyttade jag upp honom till mig i sängen och han somnade med en gång, efter det har han bara skrikit en gång förut när han vaknade och ville ha mat igen.

På BVC idag misstänkte hon att det kunde vara kolik, i förrgår skrek han från 7.00 på morgonen till 17.00 på eftermiddagen med ca 15 minuters sovpauser och måltider. Nu börjar jag dock misstänka att mjölken inte innehåller någon näring eftersom jag fortfarande knappt får i mig någon mat och att det är därför han är så arg hela tiden och eftersom ersättningen fick honom att bli så lugn.
BVC-sköterskan rekommenderade mig att sluta totalt med amningen.
Som hon sa "skit i alla perfekta mammor och läkare som säger att det är så viktigt med amning, han har redan fått i sig gulddropparna av den och du måste själv få läka! Du kan inte ha det på det här viset." - Jag hade snarare förväntat mig att hon skulle tjata hål i huvudet på mig med orden "försök amma så gott du kan för det är jätteviktigt". Helt plötsligt efter BVC besöket så kändes allting så mycket lättare! Helt plötsligt så är inte litens skrik förknippat med extrem smärta för mig, helt plötsligt är det inte jag som är beroendet utan nu kan även Henke ge honom mat, helt plötsligt så skriker inte liten mellan varje amningstillfälle och jag hoppas att det fortsätter så.

Är det min tur att få läka nu?
Är det min tur nu att få kunna koppla av i åtminstone 30 minuter under en dag?
Är det nu jag ska kunna känna mig annat än sönderstressad, dödstrött och totalt jävla värdelös & maktlös?

Ska på återbesök i nästa vecka för rutinkoll på bebis och även för att se om jag blivit något bättre, och om inte så pratade hon om att skriva ut något antidepp vilket jag skulle vara evigt tacksam för om jag slapp.

Nu ska jag vara helt 100% ärlig. Ni får tycka att jag kan vara helt sjuk i huvudet men antagligen har jag drabbats av en så kallad förlossningsdepression, om man nu ens kan kalla det för drabbad? Skitsamma. Hur som helst så känns det som att det börjar ge med sig nu oavsett om jag kan känna mig totalt depp ibland av bara tanken på att inte längre gå på kontrollerna hos barnmorskan som varit totalt underbar mot mig. Jag kan bli totalt gråtfärdig av att bara se mina magbilder och helt ärligt så börjar tårarna återigen att rinna när jag skriver dethär.

Jag har ingen som helst aptit och har inte haft det sedan förvärkarna startade. Tanken av mat får mig illamående och jag får inte i mig mer än 1, max 2 mål om dagen som består av två smörgåsar eller någon frukt typ.

För exakt 10 dagar sedan föddes min underbaring till son. Någonting som jag väntat på i nio månader som helt plötsligt bara finns hos mig, jag har inte ens vant mig vid tanken att jag har en son, att det är mitt egna barn som finns här. Jag har burit honom tryggt i magen i nio månader och helt plötsligt har han fått möta stora vida världen. Helt plötsligt har han inte längre den trygghet som han hade inne i min mage. Helt plötsligt kan jag känna den enorma maktlösheten de stunder han är otröstbar och jag känner så jävla väl hur jag inte räcker till, jag känner mig så jävla värdelös vissa stunder.
Det är helt sjukt hur fort det faktiskt går med en förlossning, och jag kommer aldrig i hela mitt liv ifrågasätta någon som hamnar i någon form av depression efter en förlossning för idag kan jag förstå det, vilket jag inte har kunnat förut.

"Det är inte bara ett barn, det är ett helt nytt liv som börjar" - Tro fan att jag vet om det, men att livet kunde ta en sån total tvärvändning på bara ett fåtal sekunder hade jag inte (hur sjukt det än låter) räknat med. Jag mår seriöst hur bra som helst, det är absolut inte det. Jag kunde inte ha varit lyckligare än vad jag är idag, men jag vill bara att allting ska vara väl med lillen, jag är så rädd för att göra fel.

Jag tror iallafall att det börjar vända nu. Jag sitter iallafall inte längre och störtbölar i timmar på kvällarna trots att maktlöshetskänslan och rädslan för att göra fel fortfarande finns där.

Monia hade gjort ett kul inlägg om gravidmagar, "hade du stor eller liten mage?" så jag tänkte att jag skulle passa på att göra ett inlägg med sista bilderna innan förlossningen och även för skoj skull lägga ut en efterbild på hur magen är idag (ser fortfarande ut att vara i vecka 20 haha).

Jaha, då var man uppe redan vid 4 imorse eftersom jag har sån extrem molande "mensvärk" som fan värker ner till knäna. Att ligga på sidan är omöjligt då det gör satans ont i hela höfterna och ryggen, och rygg kan jag inte heller ligga på, så det var bara att krypa ner i ett bad och kasta i sig två alvedon. Det hjälpte väl för stunden men nu molar det igen. Hade gärna sluppit det där molandet alltså!
Känner mig som världens mest gnälliga människa just nu, men jag känner att jag vill kunna försöka ladda till max inför vad som komma skall, men hur fan ska det vara möjligt när jag inte får ens 4 timmars sömn på natten och inte kan vila under dagen?

Vad fan är det här? Har jag inte laddat upp bilder på magen sedan vecka 37? Eller är jag helt ute och cyklar? Haha skitsamma, här kommer bebismagen från idag, rakt på BF = Bäst Före? :)

Förra BM-besöket så fick jag ha någon annan BM som jag aldrig förut träffat för att min ordinarie var hemma för VAB.
"Det är väl inte hela världen, huvudsaken är ju att jag får veta att allt är okej" - tänkte jag.
Den jag träffade var bara extremt tråkig. Okej, man kanske inte ska ha "kul" hos barnmorskan, men man vill ju åtminstone kunna diskutera känslor och sånt eftersom att det är såpass nära, men BM var snäsig och tyckte att "det var väl allt!" så besöket varade inte i längre än 10 minuter (av de 30 minuter som det borde vart).
Igår var det som sagt återigen BM-besök och jag tänkte "skönt, nu ska jag fråga om jag kan tillägga en del i förlossningsbrevet och massa annat", väl där så kommer ytterligare en annan BM ut och ropar upp mitt namn? Det visar sig att min BM blivit sjuk och bara jobbar förmiddagar och det känns inte sådär jättetryggt att träffa någon helt random som inte har en jävla aning om någonting genom hela min graviditet när det liksom bara var en enda dag kvar till BF.
"Bara att bita ihop och göra alla kontroller och försöka prata med denne istället" - Tänkte jag. Men efter kontrollen över att kolla om huvudet var fixerat så var jag totalt chockad och tappade precis alla funderingar jag hade. Vanligtvis brukar BM ta tummen på ena sidan och fingrarna på andra och trycka försiktigt och känna efter, men BM igår tryckte allt hon kunde på bara högersidan och det gjorde så satans ont och jag bad henne sluta men hon fortsatte? Har ju dessutom haft kraftiga problem med foglossningar ett bra tag så att ligga på rygg gör jag absolut inte om det inte är för kontrollernas skull vilket jag även berättade för henne, trots det fortsatte hon trycka på så det kändes som det gick knivar igenom hela ljumskarna och att någon gjorde extrema försök till att slita min ryggrad i tusen bitar. Vad tror ni barnmorskan gjorde när jag skrek att hon skulle lägga av? Hon skrattade åt mig och sa "är det jobbigt tycker du?"
- Vad fan tror du? Kärringjävel!

När hon skulle mäta mitt SF-mått så gjorde hon först tre mätningar, sprang till datorn och antecknade, kom sedan tillbaka där jag låg och sa "detta kan väl inte stämma?" För att ytterligare mäta magen två gånger till.
Man ser klart och tydligt när jag haft olika barnmorskor. Har haft sammanlagt 4 stycken, där inräknat min ordinarie och min SF-kurva ser minst sagt ut att ha gått igenom en rejäl omgång av en vågtång efter besök hos andra BM än min ordinarie.
Återigen tog besöket inte mer än 10 minuter, men lika bra var väl det, och jag har nog aldrig känt mig så jävla besviken förut som jag gjorde igår.

Jaha, så var dagen som man längtat efter äntligen här. Idag går bäst före datumet ut, så imorgon är det övertid.

9 Maj 2012 - Datumet som varit speciellt för mig i fleeera månaders tid, idag är jag där, vilket känns helt otroligt. Hur fasen har jag lyckats fördriva tiden? Vad har jag gjort under denna tid? Jisses! Kan fortfarande ligga och fundera ihjäl mig på det där och ändå inte komma fram till någon vettig slutsats. Det är exakt 8 månader & 3 dagar sedan jag fick beskedet om det lilla liv som fortfarande ligger kvar i magen och jag har trotsallt tålamodet kvar och säger varje dag samtidigt som jag klappar magen "Babis, även om vi längtar så efter dig nu så får du komma preciiis när du vill", kan väl dock tillägga att jag blivit lite smånojjig de senaste dagarna när jag haft extremt ont och istället sagt "Babis, du behöver inte komma än!".

Hur mår jag annars?
Jag mår faktiskt riktigt bra. Jag har som sagt tålamod med bebis och tänker inte tappa det trots att bebis kanske väljer att stanna fullt ut. Däremot har jag inget tålamod alls när det kommer till allt annat. Jag är inte längre en tickande bomb utan snarare explosiv på heltid, men det hör väl säkert till. Haft småkänningar av förvärkar sedan i fredags, värst var dock igår och jag trodde jag skulle avlida. Jag bor numera mestadels i badkaret, thanks god för att vi har fungerande varmvatten igen! Idag har jag också kännt värkar och har extremt molande "mensvärk" som minst sagt är påfrestande och drar ner mitt humör i bott. Jag kan varken sitta, ligga eller stå bekvämt längre, men, jag tröstar mig med att bebis kan komma preciiiis när som helst nu.

Var hos barnmorskan igår och var inte bara irriterad utan närmare bestämt fullkomligt jävla förbannad!
Berättar mer om det sedan.

För övrigt så är vårat internet tillbaka nu, "bara" 5 dagar för sent.

Vädret gör mig helt galetcrazy på bra humör, alla så kallade gravidkrämpor är som bortblåsta när solen går upp tidigt på morgonen och steker hela dagen. Okej, kanske inte ska säga att det är som bortblåst, men det gör att jag inte vill tänka på det alls!
Ska dock bli dåligt väder i helgen så imorgon står tvätt och städ först på listan, men det blir väl klart innan 12-slaget i vanlig ordning så efter det blir det in till stan för att fixa en del ärenden med mera och mot kvällningen mysipys, om jag får som jag vill d.v.s.

För ett år sedan (27 Maj) gjorde jag någonting av det bästa jag gjort i hela mitt liv, jag tog studenten! Någonting som jag bara trodde att jag kunde drömma om. Någonting jag trodde att jag aldrig skulle nå, men till sist gav jag mig fan på det och slutförde min utbildning (om man ens kan säga att man slutför en utbildning?)

Nu är jag återigen i Maj månad och även detta år kommer Maj månad att förändra mitt liv totalt! Det är en hel del som kommer att hända nu i Maj, främst så kommer bebis att komma till världen vilket känns helt underbart, sedan är det en hel del annat som kommer att förändra mitt liv till någonting som jag iallafall hoppas på att bli bra, men jag tvivlar inte, och vågar man aldrig chansa så får man aldrig heller lära sig, eller hur!?

Har även valt att ta några andra beslut som kanske inte är det bästa, det kommer inte att såra mig på något vis så sett, men jag känner att all energi jag lägger på människor till ingen nytta alls kan lika gärna vara, eller har jag fel?
Jag har bott här i över 4 år nu, varav jag har en enda vän, eller hade, som kom hit och hälsade på, EN vän på fyra år av så många som säger sig finnas där? Nej, jag tänker helt enkelt inte lägga energi på människor som inte kan offra en liten tid av sitt liv till att åtminstone göra ett försök till att komma hit. Allting har hela tiden hängt på mig så fort någon vill träffa mig eller jag vill träffa någon, det är slut med det nu.

Halsbränna: Ja, sedan ett bra tag tillbaka, och det är inte lite heller. Det gör mig frustrerad och näst intill självmordsbenägen ibland! Tackar gudarna (eller okej, Lilja, brors tjej) för hennes fiiina blandning hon lärde mig häromdagen, blanda bikarbonat med vatten, ett glas räcker och halsbrännan är så gott som väck!

Ryggbesvär: Åja! Hade ju problem med skiten redan innan graviditet, men får väl erkänna att det blivit betydligt mycket mer plågsamt nu.

Bäckenbesvär: Foglossningar, foglossningar och extreeeema foglossningar!

Muskel och vadkramp: Vadkramp! OM jag längtar efter att kunna sträcka på hela kroppen sådär underbart härligt på morgonen. Gör jag det nu så får jag kramp med en gång! Sedan har jag även känt krampliknande grejer i insidan av låren typ, gör satans ont och får mig att sätta mig pladask oavsett vart jag än befinner mig (som t.ex i djuraffären häromdagen då jag fick sätta mig i akvariegruset, tur nog så är vi typ stamkunder där och de arbetande hade förståelse haha).

Åderbråck: Nope.

Hemorrojder: Nej, haha!

Nästäppa: Gravidnästäppa sedan vecka 15 eller något. Mysiga snytningar med en jävla massa blodiga slemklumpar (varsegod för den informationen).

Urinvägsinfektion: Nej, det tror jag inte.

Känsligt tandkött: Ibland.

Bättre hy och hår: Snarare sämre. Huden iallafall! Ett tag såg jag ut som Freddie Krüeger - brännskadad i halva ansiktet, alltså från under näsan och neråt på hela hakan vilket tärde på psyket en hel del. Folk frågade på fullaste allvar om jag råkat ut för någon allergi, sådär lagom kul,.. Men det börjar bli bättre nu iallafall. Håret är mycket tjockare och gladare än vanligt.

Illamående: De första veckorna. Det har dock börjat komma tillbaka till och från igen?

Ömma bröst: Som tusan! Började lipa på nätterna bara Henke råkade snudda vid dom, AOOOTSCH! Fast sedan är väl det inte så konstigt när dom växte tre storlekar på bara en månad typ.

Viktökning: Hittills runt 16-18 kg (coolt egentligen att det inte längre är hemskt för en tjej att prata om vikt när man är gravid).

Trötthet: Till och från. Dock extremt nu, men det beror nog dels på att jag inte äter järntabletter och sedan för att jag håller igång från 7-8 på morgonen till ungefär 23 på kvällen utan någon vila.

Upp och ner i humöret: Oj, ja. Lite väl extremt ibland kanske.

Strimmor på magen: Ja, välkomna till min mage! Inte farligt mycket och helt ärligt så bryr jag mig inte om det längre! Hela jag skulle kunna bli en bristning såänge bebis bara mår bra.

Putande navel: Liiite. Den går från platt till lite utputande då och då. Den åker dock ut ganska mycket när jag skrattar eller hostar, ser ganska väldigt kul ut.

Svullnader: Ja, händer och armar framförallt, men det är för att jag anstränger mig såpass mycket under dagarna, det hinner gå ner till dagen efter. Mina fötter svullnar en del när jag gått mycket en dag, som i lördags då vi gick i terräng (ajjabajja) i flera timmar. Jag hade extrema värkar och fötterna var lika mycket boll som magen.

Yrsel: Ibland, det är mest på morgonen det snurrar rejält i huvudet.

Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Förhöjd kroppstemperatur, jotack! Mina vanligtvis iskalla fötter är numera asvarma vilket är ett extremt problem för mig eftersom jag inte kan ha fötterna under täcket vanligtvis för att det blir för varmt, nu får jag flytta fötterna till svala punkter ovanpå täcket för jämnan för att det inte hjälper att bara ha dom utanför täcket haha. (Kan omöjligt sova när fötterna är varma)

Blodbrist/järnbrist: Nej, mina värden är väl kanske inte på topp, men jag har såpass bra värden att jag inte behöver äta tabletter om jag absoluuut inte klarar av dom, vilket jag inte gör... Järntabletter är ju rena självmordsförsöket då det känns som knivar i hela uppesidan av magen.

Sammandragningar: Till och från. Har lite svårt för att skilja på allting numera känns det som.

Sömnproblem: Har bara haft sömnproblem under nästan hela min graviditet, därför tar jag inte så mkt stryk av det längre. Däremot önskar jag att jag kunde få ta en helledig dag bara en enda dag och göra absolut iiingenting, men den möjligheten existerar inte ö.h.t.

Nytt konstigt matbehov: Iiiiisglass! Främst piggelin. Köper hem 15pack varje gång som går åt på en, max två dagar. Calippo har också blivit en höjdare nu, bara den har fått ligga på diskbänken eller lilkande i några minuter innan den äts så det är liiite saftigt i den haha. Äpplen, BOB´s jordgubbssaft, Fanta Citron, Tacos - eller egentligen inte tacos i sig utan det är den djävulska cheddar cheese krämen man har till tacos som är så snuskigt lockande, därför blir det vääääldigt ofta tacos här nu eftersom jag bara kan äta den till tacos (testade äta den till annat och höll då på att spy upp alltihopa och fick slänga hela maten), tillägger även att jag aldrig i hela mitt liv gillat den förut.
Finns hur mycket som helst, men korv är någonting som jag får tvinga i mig om jag ska äta det, har knappt klarat av korv under hela graviditeten.

Vart har tiden tagit vägen egentligen? Sitter och funderar på det dagligen men kan inte komma fram till någon vettig slutsats! I onsdags gick jag in i hela vecka 39 (38+0) vilket innebär att det är två, max 4 veckor kvar tills jag ligger och snuttar babis. Overkligt känns det, men jag längtar något fruktansvärt mycket och är extremt nyfiken på vad det är som bor i min mage som ordagrant övar karate varje dag. Tålamod? Jodå, änsålänge irriterar det mig inte att babis stannar i magen, men man vet ju aldrig då dagen är kommen om babis inte kommit ut (om jag nu går över tiden) men som det känns nu så gör det ingenting om den väljer att stanna i 1, 2, 10 dagar extra, men som sagt, får väl se hur mitt tålamod blir när jag väl, om jag går över tiden.

Hur mår jag annars då?
Jo, jag mår helt okej faktiskt. Har gått och blivit dyngförkyld bara. Haft hög feber och en tsunamivåg av snor i näsan ungefär så jag har knappt kunnat sova alls denna veckan, men huvudsaken är att det ger med sig innan förlossning, så det håller jag tummarna på att det gör. Tröttsamt bara att hyresvärdarna varit och grejat med varmvattnet men tydligen inte fått ordning på det än? Jag vet inte, varmvattnet var det ett jävla tryck i igår under förmiddagen men sedan på kvällen när jag ville ta mig ett bad för en gång skull så var det i vanlig ordning pissljummet...

Står för övrigt inför ganska enorma beslut som kommer påverka både mitt och Henkes liv i framtiden, inte negativt, utan jävligt positivt om allt går enligt planerna, men kan inte säga så mycket mer om det innan vi vet helt säkert. Mycket kommer hända detta år iallafall, det känner jag på mig. Först och främst ska lilla hjärtat få komma till världen iallafall! ♥

Som jag brukar skriva, bättre sent än aldrig, eller hur! ;)

I Fredags åkte jag & Henke till Herrljunga och tillbringade kvällen med Damien, Zizzi, Ida och Zizzis granne, blev en del TV-spel för grabbarna och en del skitsnack för oss tjejer. Blev käk (thaimat) som jag längtat efter hela dagen men som inte smakade någon vidare alls. Vi kom hem runt 23.00 och gick strax därefter och la oss.
Lördag vaknade jag i vanlig ordning vid 6.30 och gick upp för att börja fixa iordning mig lite och packa saker att ha med till borås där vi skulle fira påsken. Lyckades få upp Henke så tidigt som halv 9 ungefär, typ rekord!
Åkte hemifrån vid 10.00 och var framme i Borås vid 11.00.
Mötte upp farsan och gick sedan hem till bror & E.K där även en ivrig favorit väntade (AliCia). Jag kastade på mig lite smink och fixade iordning mitt hår medan farsan, Henke och Ande var iväg och handlade. Jag & E.K hade bestämt att vi skulle försöka fota lite gravidbilder och då vill man ju även se lite anständig ut!
Här är lite av resultatet från fotningen:

Vecka 35 + 1 dag idag, har ju varit extremt dålig på det där med uppdateringen och det känns som att jag ligger efter med precis allting, men så är inte fallet, bara känslan som spökar. Ägnar mestadelen åt arbete och hushåll faktiskt.
Här kommer bilder från igår och även från förra veckan som jag fortfarande inte lagt in.

Vem påstod att tiden skulle gå så extremt långsamt efter vecka 20?

33+0. Gick, som vanligt, in i ny vecka i onsdags, och här kommer bilderna från den dagen.