Jag tänker aldrig mer i hela mitt liv (okej, iallafall närmsta månaderna) säga att bebis har lugnat ner sig. Jag vill inte klaga om hur jobbigt det är men finns det så mycket annat man kan göra? Han var lugn igår efter ersättningen, och han var lugn idag ända fram till 2, sedan började skriken igen och han lugnade väl ner sig helt igen vid 17.30.
Har beställt hem grejer till honom, bland annat en gunga (han blir ofta lugn när man gungar honom i bilstolen så jag tänkte att en batteridriven gunga kanske kunde underlätta, värt ett försök iallafall), den skulle komma absolut senast idag och jag har sett fram extremt emot att få prova den vid dessa tillfällen då han bara skriker, tro fan att det ska vara massa förseningar med posten och skit så inte fan kom den idag. Får den förhoppningsvis imorgon iallafall, håller tummarna på det.

Var borta en sväng i affären innan och träffade Henkes brors tjej som med en gång frågade hur jag egentligen mår för hon såg med en gång att allt inte var som det kanske borde. Bara frågan kan få mig att störtböla. Och i ärlighetens namn så var det nog första gången som jag bryter ihop på det där viset inför allmänheten, men det är helt sjukt egentligen hur lite information man får om dessa depressioner, och det är helt sjukt hur många (även jag i tidigare dagar) väljer att stänga inne alltihopa. Varför ska man egentligen se någonting som är så jävla vanligt och naturligt som någon slags skam? Det är så fruktansvärt många som hamnar i förlossningsdepressioner men det är aldrig någon som berättar om det, kan hända att man får höra andras berättelser om man berättar om sina egna, men annars så är allting så nedtystat och med nogare eftertanke så tycker jag att det är jävligt synd. Efter min graviditet och förlossning så känner jag själv att jag har vågat bli mer öppen, hade det inte varit så, så hade jag nog suttit instängd i lägenheten ett bra tag framöver och mått mer skit än vad jag faktiskt gör nu när jag äntligen vågar prata ut om det. Jag tänker dock på alla de andra stackarna som vill framstå som de extremt starka, perfekta föräldrarna med inga som helst problem i världen. Man är definitivt ingen dålig förälder bara för att man hamnar i en förlossningsdepression för det är fullkomligt jävla normalt och så mycket mer vanligt än vad man tror.

Folk frågar mig väldigt ofta när dom träffar mig hur jag mår och jag svarar alltid detsamma att jag mår bra och att allting fungerar perfekt, verkligheten är helt annat än så. Nu har jag äntligen vågat ta det där steget att erkänna att jag inte mår så jävla bra som jag försöker få det att framstå som, och att allting inte fungerar så perfekt som jag skulle önska.

Visst har jag pratat med personerna i min omgivning om hur det är, men även där har jag aldrig riktigt vågat berätta den fullständiga sanningen, idag på BVC fick jag äntligen ösa ur mig allt och redan efter det så har jag känt en så otrolig lättnad.

Just nu skiter jag i vad alla ni där ute kommer att säga, men alla dessa jävla praktmorsor som snackar om hur underbar den första tiden som förälder är kan ta mig fan ta sig där solen inte lyser! Att allting skulle vara så förbannat jävla rosa och fluffigt är ren jävla bullshit! Oavsett om man så skulle önska att det vore så, så blir det helt annat än vad man förväntat sig.
Okej, tro fan att man inte kan veta hur livet kommer att se ut efter en förlossning, men av eget tycke så är det betydligt mycket värre än vad jag hade förväntat mig. Idag mår jag någorlunda bra, någonting som jag definitivt inte gjorde i förrgår.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja liten någonting illa, det var snarare mig själv jag hade hoppats på skulle råka ut för någon extrem olycka och bli inlagd ett bra tag. Jag vill inte behöva känna att det är jag som är beroendet, att det är jag som måste finnas där. Jag vill kunna känna mig glad i en hel dag och verkligen känna hur mycket jag älskar honom, men jag har fortfarande inte fått fram den känslan (mer än när han sover) vilket ger mig extremt dåligt samvete, läkaren ville istället intala mig att det är helt normalt att känna så. Jag vill kunna bli glad av att se honom när han vaknar, inte fasa för varje gång jag hör att han ger ifrån sig minsta ljud i sängen, enda tanken som slår mig är "snälla, sov!".

Vem fan sa att amningen skulle vara en mysig "mamma&bebis stund"? Jag känner inget mysigt alls med amningen. Jag blir snarare frustrerad, vansinnig och totalt jävla illamående av smärtan.

Tanken var att amma under natt och dag och sedan ge ersättning på kvällen, idag ändrades även den planen. Idag efter att ha försökt trösta liten från 7 till 10 på morgonen så gav jag upp. Jag ville helt enkelt inte behöva utstå smärtan av amningen ytterligare en gång så jag blandade ersättning och fick i honom och tro mig eller ej, för första gången på dessa iallafall 14 dagar så var han på bra humör efteråt. Han tillät mig både duscha, göra mig iordning för att inte se ut som ett vrak hos läkaren, få på mig alla kläder, bädda iordning sängen och även ta disken innan han blev liiite kinkig, då flyttade jag upp honom till mig i sängen och han somnade med en gång, efter det har han bara skrikit en gång förut när han vaknade och ville ha mat igen.

På BVC idag misstänkte hon att det kunde vara kolik, i förrgår skrek han från 7.00 på morgonen till 17.00 på eftermiddagen med ca 15 minuters sovpauser och måltider. Nu börjar jag dock misstänka att mjölken inte innehåller någon näring eftersom jag fortfarande knappt får i mig någon mat och att det är därför han är så arg hela tiden och eftersom ersättningen fick honom att bli så lugn.
BVC-sköterskan rekommenderade mig att sluta totalt med amningen.
Som hon sa "skit i alla perfekta mammor och läkare som säger att det är så viktigt med amning, han har redan fått i sig gulddropparna av den och du måste själv få läka! Du kan inte ha det på det här viset." - Jag hade snarare förväntat mig att hon skulle tjata hål i huvudet på mig med orden "försök amma så gott du kan för det är jätteviktigt". Helt plötsligt efter BVC besöket så kändes allting så mycket lättare! Helt plötsligt så är inte litens skrik förknippat med extrem smärta för mig, helt plötsligt är det inte jag som är beroendet utan nu kan även Henke ge honom mat, helt plötsligt så skriker inte liten mellan varje amningstillfälle och jag hoppas att det fortsätter så.

Är det min tur att få läka nu?
Är det min tur nu att få kunna koppla av i åtminstone 30 minuter under en dag?
Är det nu jag ska kunna känna mig annat än sönderstressad, dödstrött och totalt jävla värdelös & maktlös?

Ska på återbesök i nästa vecka för rutinkoll på bebis och även för att se om jag blivit något bättre, och om inte så pratade hon om att skriva ut något antidepp vilket jag skulle vara evigt tacksam för om jag slapp.

Tiden efter förlossning var allt annat än vad jag hade tänkt mig och i nuläget känner jag att bebis gärna kunde fått stanna tryggt inne i min mage resten av mitt liv med alla graviditetskomplikationer i världen.
Varenda morgon och kväll så har han såna extrema skrikperioder och absolut ingenting fungerar! Så har det varit i några dagar nu. Ingenting hjälper, babymassage, vagga, bära runt, både på mage, rygg och över axel, gå ut på promenad, amma, napp, ersättning and you name it.

När jag säger att han skriker sig blå, att han skriker ut all luft i världen så tro mig, jag överdriver inte.
Han både kissar och bajsar normalt, inga gröna blöjor heller så förmodligen har jag inte ätit något olämpligt för honom (äter ju iofs ingenting längre, jag tappade bort aptiten i samband med mina förvärkar).

Jag må vara den mest hemskaste människa i världen som skriver det här, men de stunder han sover är han det mest underbaraste som finns och jag älskar honom så in i bomben, men hans vakna tid är allt annat än älskvärt. Jag får vara glad om han är glad i 10 minuter innan skriken sätter igång och det gör mig näst intill galen. Mina bröst är totalt sönderammade och det är nästintill omöjligt att amma utan att jag själv sitter och gråter som ett barn.

Dagens känsla och mående - Sönderstressad, dödstrött och totalt jävla värdelös.

Snodde den av Jennifer.

FÖRLOSSNINGEN:

När startade din förlossning?
10 Maj vid 4.00 startade värkarna och vi kom in runt 16.00.

Vilken vecka var du i?
V.40+0, han kom 40+1 enligt journalerna, 40+2 enligt min räkning. Han kom ju två dagar efter mitt BF.

Gick du över tiden?
Som sagt, 2 dagar över tiden. Han var beräknad 9 Maj och kom 11.

Hur startade din förlossning?
Värkarna började den 10:de, blev värre och värre och vi fick åka in.

När åkte ni in?
10:de Maj klockan 15.00, skrevs in 15.58 om jag minns rätt.

Hade du någon bedövning/smärtlindring?
Värmd rispåse, dusch (satt där inne ett bra tag och hela rummet blev typ dyngsurt haha) klarade tillslut inte av värkarna mer så då fick jag lustgasen och till sist epiduralen, underbart!

Hur länge hade du värkar?
24½ timmes värkar innan krystvärkarna kom.

Tyckte du att värkarna gjorde ont?
Till en början gick de att härda ut, men vid 15.00 stod jag inte ut längre och ringde hem Henke som kom på stört och vi åkte in.

Grät du?
Ja, först hemma för att ingenting ville hjälpa och jag var ensam + att rädslan kom fram en del när jag väl fick tanken "det gör ont nu, jag vill inte ens veta hur det kommer att bli sedan" typ. Sedan när vi kom in till förlossningen eftersom jag var totalt utmattad, hade satans ont ich absolut ingen energi kvar eftersom jag inte fick i mig någon mat alls.

Skrek du?
Ja, när barnmorskan tog lustgasen ifrån mig vid krystvärkarna "du behöver inte den mer, nu får kroppen arbeta" - No shit? Även när dom tjatade på mig hur jag "skulle göra" för att få bäst kraft, jag känner väl förfan min kropp bäst själv tyckte jag så jag blev totalt vansinnig så barnmorskerna fick ögon stora som tefat. Den ene såg bara allmänt chockad ut och gick iväg och grejade med annat, den andre såg vettskrämd ut och satte sig vid datorn, haha.

Hur lång tid tog krystvärkarna?
29 minuter så var han ute.

Vem var med på din förlossning?
Henkepenke, alltså babis far & min underbaring till pojkvän & sambo.

Hade du ont efteråt?
Ja, hade väl inte räknat med så mkt annat. Var dock ute på promenad redan dagen efter förlossningen även om promenaden inte var på mer än några 100 meter. Kontidionen var som bortblåst och jag kippade efter andan av att bara gå i trappor haha, dessutom gjorde det satans ont i ryggen, kände mig så enormt svankad att ryggen skulle gå av och öm efter bedövningen.

Är du nöjd över din förlossning?
Jodå, det är jag faktiskt. Kan dock inte säga som de flesta andra föderskor än "det här skulle jag kunna göra om flera gånger", men kan inte påstå att det är själva förlossningen som skrämmer mig utan snarare värkarna jag inte vill genomgå igen.


BEBISEN:

Mådde bebisen bra när den kom ut?
Japp, han mådde prima och han invigde min mage genom att bajsa ner hela mig.

Vad blev det för kön?
En pojk! 

Vad vägde han?
3510g

Hur lång var han?
52 cm

Huvudomfång?
37

Ville bebisen amma på en gång?
Yes, inga komplikationer alls. :)

Hade bebisen gulsot?
Om jag fattade det rätt så får väl nästintill alla bebisar liiite gulsot, det är dock om det sprider sig över kroppen som det kan behövas sollampa, min snutte blev bara lite gul i ansiktet.

Mådde bebisen bra under bb-tiden?
Han sov hela den tiden vi var där (9.00-14.00 ungefär) vaknade när vi var hos barnläkaren och somnade sedan om igen tills vi skulle åka hem. Då vaknade han när han sattes i bilstolen men somnade lika fort igen när bilen startades.

Vad fick han/hon för namn?
Vi är fortfarande inte helt säkra. Tanken var Jason, men nepp, namnet passar verkligen inte honom så vi får helt enkelt bolla med lite fler namn innan vi bestämmer oss. Jättesvårt det där och han ska ju faktiskt bära namnet i hela sitt liv (om inte han väljer att byta sedan då dvs).

Har inte blivit många timmars sömn inatt. Sovit från 5.00-9.00 och inte haft någon tid alls för vila under dagen. Det sticker i ögonen och dom går typ i kors.
Inatt klockan 1.30 fick vi åka in till akuten, lillkillen var "ovanligt" trött (känner ju honom inte så jätteväl än) och verkade ha problem med andningen (typ pep/tjöt i luftrören på honom) + att han var lite snorig så jag ringde först till BB som rekommenderade mig att ringa 1177 som i sin tur tyckte att vi skulle åka in till akuten.
Dom gjorde undersökningar på honom men allt visade sig vara i sin ordning så "vi hade ingenting att oroa oss för", jo men tjena, tro fan att man blir orolig! Sedan skulle dom även göra något infektionsprov på honom så dom stack stackarn i fingret, sedan kommer sköterskan in med världens meningslösaste ansiktsuttryck och säger "det var krångel med maskinen så vi får se om vi kan trycka ut lite mer blod", vilket inte gick, så istället stack dom honom i hälen, hjärtskärande skrik och återigen den förbannade maktlöshetskänslan, men han tröstades lätt, tack och lov för det.

9.00 imorse ringde BVC och undrade om vi hade tid att ta oss dit, och det var väl inga problem med det, så vi fick en tid vid 10.30. Vi kom dock en halvtimme försent eftersom det inte längre är vi som bestämmer tider utan lillen. Precis när vi satte ner honom i babyskyddet så gör han behov nummer två och blöjan läcker enormt, så det var bara att krångla av alla kläderna igen, tvätta av honom och få på ny blöja och kläder för att sedan komma iväg. BVC-sköterskan hade iallafall full förståelse och skrattade när vi berättade hur läget var.

Lillkillen hade gått upp bra i vikt och vuxit två centimeter på dessa 11 dagar iallafall, och sköterskan tyckte även att han var väldigt fin i huden. Har fått höra från många håll redan från dagen då han föddes att han inte sett ut som en nyfödd någon gång på grund av att han hela tiden varit så slät och fin och jag vågar faktiskt erkänna att jag håller med (konstigt va?).

Nej, nu ska jag invänta amningstime och sedan ska jag stenslockna så underbart gott så ni anar inte.

Hörs nog imorgon eller något sånt.

Nu ska jag vara helt 100% ärlig. Ni får tycka att jag kan vara helt sjuk i huvudet men antagligen har jag drabbats av en så kallad förlossningsdepression, om man nu ens kan kalla det för drabbad? Skitsamma. Hur som helst så känns det som att det börjar ge med sig nu oavsett om jag kan känna mig totalt depp ibland av bara tanken på att inte längre gå på kontrollerna hos barnmorskan som varit totalt underbar mot mig. Jag kan bli totalt gråtfärdig av att bara se mina magbilder och helt ärligt så börjar tårarna återigen att rinna när jag skriver dethär.

Jag har ingen som helst aptit och har inte haft det sedan förvärkarna startade. Tanken av mat får mig illamående och jag får inte i mig mer än 1, max 2 mål om dagen som består av två smörgåsar eller någon frukt typ.

För exakt 10 dagar sedan föddes min underbaring till son. Någonting som jag väntat på i nio månader som helt plötsligt bara finns hos mig, jag har inte ens vant mig vid tanken att jag har en son, att det är mitt egna barn som finns här. Jag har burit honom tryggt i magen i nio månader och helt plötsligt har han fått möta stora vida världen. Helt plötsligt har han inte längre den trygghet som han hade inne i min mage. Helt plötsligt kan jag känna den enorma maktlösheten de stunder han är otröstbar och jag känner så jävla väl hur jag inte räcker till, jag känner mig så jävla värdelös vissa stunder.
Det är helt sjukt hur fort det faktiskt går med en förlossning, och jag kommer aldrig i hela mitt liv ifrågasätta någon som hamnar i någon form av depression efter en förlossning för idag kan jag förstå det, vilket jag inte har kunnat förut.

"Det är inte bara ett barn, det är ett helt nytt liv som börjar" - Tro fan att jag vet om det, men att livet kunde ta en sån total tvärvändning på bara ett fåtal sekunder hade jag inte (hur sjukt det än låter) räknat med. Jag mår seriöst hur bra som helst, det är absolut inte det. Jag kunde inte ha varit lyckligare än vad jag är idag, men jag vill bara att allting ska vara väl med lillen, jag är så rädd för att göra fel.

Jag tror iallafall att det börjar vända nu. Jag sitter iallafall inte längre och störtbölar i timmar på kvällarna trots att maktlöshetskänslan och rädslan för att göra fel fortfarande finns där.

Idag har vi varit på återbesök på BB för olika kontroller. Allt visade sig vara bra. Han hade inte gått ner alls mycket i vikt vilket var positivt eftersom det bevisar att han får i sig maten som han ska. Vågar ju dock påstå att det inte skulle göra någonting om han skulle äta dubbelt så mycket vid amningstillfällena eftersom mina tuttisar läcker som... Satan!? Från i söndags så har dom läckt så mycket så jag går aldrig i torra kläder, och jag överdriver inte! Lite småjobbigt ibland eftersom jag blir så kall då, och mjölkstockning är ingenting jag vill riskera att få.
Tvätten har ökat något kopiöst. Nog hade jag räknat med det från och med bebis ankomst, men det går säkerligen åt mer tvätt åt mitt läckage än bebis spyor, kiss och bajs. Jag läcker alltså ner hela mig själv, bebis, och platsen där jag befinner mig, helt otroligt!

Sjukt ändå hur man ändrar beteende när man går in i föräldrarollen! Numera bryr jag mig inte om hur håret ser ut längre, oborstat och jävligt, skitsamma! Lite spyor här och där på kläderna, och sedär, jag hade visst lite bajs på linnet också, det får jag ta och byta om en timme eller fem. Föräldralivet är mysigt! :)

Glömde be om mina journaler idag när jag var på BB, men det borde väl gå att ringa och be om att få dom hemskickade på posten?
Vill så gärna ha dom eftersom jag vill kunna skriva min förlossningsberättelse! Alltid kul att kunna blicka tillbaka i senare, right?

Nu blev det ganska mycket text, men så blir det när man är sämst på uppdateringen, vilket jag är!

Monia hade gjort ett kul inlägg om gravidmagar, "hade du stor eller liten mage?" så jag tänkte att jag skulle passa på att göra ett inlägg med sista bilderna innan förlossningen och även för skoj skull lägga ut en efterbild på hur magen är idag (ser fortfarande ut att vara i vecka 20 haha).

Precis som i mitt namn höhö. Vi är inte helt 100 på namn än men blir nog en liten Jason iallafall. :)

Jaha, då var man uppe redan vid 4 imorse eftersom jag har sån extrem molande "mensvärk" som fan värker ner till knäna. Att ligga på sidan är omöjligt då det gör satans ont i hela höfterna och ryggen, och rygg kan jag inte heller ligga på, så det var bara att krypa ner i ett bad och kasta i sig två alvedon. Det hjälpte väl för stunden men nu molar det igen. Hade gärna sluppit det där molandet alltså!
Känner mig som världens mest gnälliga människa just nu, men jag känner att jag vill kunna försöka ladda till max inför vad som komma skall, men hur fan ska det vara möjligt när jag inte får ens 4 timmars sömn på natten och inte kan vila under dagen?

Vad fan är det här? Har jag inte laddat upp bilder på magen sedan vecka 37? Eller är jag helt ute och cyklar? Haha skitsamma, här kommer bebismagen från idag, rakt på BF = Bäst Före? :)

Förra BM-besöket så fick jag ha någon annan BM som jag aldrig förut träffat för att min ordinarie var hemma för VAB.
"Det är väl inte hela världen, huvudsaken är ju att jag får veta att allt är okej" - tänkte jag.
Den jag träffade var bara extremt tråkig. Okej, man kanske inte ska ha "kul" hos barnmorskan, men man vill ju åtminstone kunna diskutera känslor och sånt eftersom att det är såpass nära, men BM var snäsig och tyckte att "det var väl allt!" så besöket varade inte i längre än 10 minuter (av de 30 minuter som det borde vart).
Igår var det som sagt återigen BM-besök och jag tänkte "skönt, nu ska jag fråga om jag kan tillägga en del i förlossningsbrevet och massa annat", väl där så kommer ytterligare en annan BM ut och ropar upp mitt namn? Det visar sig att min BM blivit sjuk och bara jobbar förmiddagar och det känns inte sådär jättetryggt att träffa någon helt random som inte har en jävla aning om någonting genom hela min graviditet när det liksom bara var en enda dag kvar till BF.
"Bara att bita ihop och göra alla kontroller och försöka prata med denne istället" - Tänkte jag. Men efter kontrollen över att kolla om huvudet var fixerat så var jag totalt chockad och tappade precis alla funderingar jag hade. Vanligtvis brukar BM ta tummen på ena sidan och fingrarna på andra och trycka försiktigt och känna efter, men BM igår tryckte allt hon kunde på bara högersidan och det gjorde så satans ont och jag bad henne sluta men hon fortsatte? Har ju dessutom haft kraftiga problem med foglossningar ett bra tag så att ligga på rygg gör jag absolut inte om det inte är för kontrollernas skull vilket jag även berättade för henne, trots det fortsatte hon trycka på så det kändes som det gick knivar igenom hela ljumskarna och att någon gjorde extrema försök till att slita min ryggrad i tusen bitar. Vad tror ni barnmorskan gjorde när jag skrek att hon skulle lägga av? Hon skrattade åt mig och sa "är det jobbigt tycker du?"
- Vad fan tror du? Kärringjävel!

När hon skulle mäta mitt SF-mått så gjorde hon först tre mätningar, sprang till datorn och antecknade, kom sedan tillbaka där jag låg och sa "detta kan väl inte stämma?" För att ytterligare mäta magen två gånger till.
Man ser klart och tydligt när jag haft olika barnmorskor. Har haft sammanlagt 4 stycken, där inräknat min ordinarie och min SF-kurva ser minst sagt ut att ha gått igenom en rejäl omgång av en vågtång efter besök hos andra BM än min ordinarie.
Återigen tog besöket inte mer än 10 minuter, men lika bra var väl det, och jag har nog aldrig känt mig så jävla besviken förut som jag gjorde igår.

Jaha, så var dagen som man längtat efter äntligen här. Idag går bäst före datumet ut, så imorgon är det övertid.

9 Maj 2012 - Datumet som varit speciellt för mig i fleeera månaders tid, idag är jag där, vilket känns helt otroligt. Hur fasen har jag lyckats fördriva tiden? Vad har jag gjort under denna tid? Jisses! Kan fortfarande ligga och fundera ihjäl mig på det där och ändå inte komma fram till någon vettig slutsats. Det är exakt 8 månader & 3 dagar sedan jag fick beskedet om det lilla liv som fortfarande ligger kvar i magen och jag har trotsallt tålamodet kvar och säger varje dag samtidigt som jag klappar magen "Babis, även om vi längtar så efter dig nu så får du komma preciiis när du vill", kan väl dock tillägga att jag blivit lite smånojjig de senaste dagarna när jag haft extremt ont och istället sagt "Babis, du behöver inte komma än!".

Hur mår jag annars?
Jag mår faktiskt riktigt bra. Jag har som sagt tålamod med bebis och tänker inte tappa det trots att bebis kanske väljer att stanna fullt ut. Däremot har jag inget tålamod alls när det kommer till allt annat. Jag är inte längre en tickande bomb utan snarare explosiv på heltid, men det hör väl säkert till. Haft småkänningar av förvärkar sedan i fredags, värst var dock igår och jag trodde jag skulle avlida. Jag bor numera mestadels i badkaret, thanks god för att vi har fungerande varmvatten igen! Idag har jag också kännt värkar och har extremt molande "mensvärk" som minst sagt är påfrestande och drar ner mitt humör i bott. Jag kan varken sitta, ligga eller stå bekvämt längre, men, jag tröstar mig med att bebis kan komma preciiiis när som helst nu.

Var hos barnmorskan igår och var inte bara irriterad utan närmare bestämt fullkomligt jävla förbannad!
Berättar mer om det sedan.

För övrigt så är vårat internet tillbaka nu, "bara" 5 dagar för sent.

Vädret gör mig helt galetcrazy på bra humör, alla så kallade gravidkrämpor är som bortblåsta när solen går upp tidigt på morgonen och steker hela dagen. Okej, kanske inte ska säga att det är som bortblåst, men det gör att jag inte vill tänka på det alls!
Ska dock bli dåligt väder i helgen så imorgon står tvätt och städ först på listan, men det blir väl klart innan 12-slaget i vanlig ordning så efter det blir det in till stan för att fixa en del ärenden med mera och mot kvällningen mysipys, om jag får som jag vill d.v.s.

För ett år sedan (27 Maj) gjorde jag någonting av det bästa jag gjort i hela mitt liv, jag tog studenten! Någonting som jag bara trodde att jag kunde drömma om. Någonting jag trodde att jag aldrig skulle nå, men till sist gav jag mig fan på det och slutförde min utbildning (om man ens kan säga att man slutför en utbildning?)

Nu är jag återigen i Maj månad och även detta år kommer Maj månad att förändra mitt liv totalt! Det är en hel del som kommer att hända nu i Maj, främst så kommer bebis att komma till världen vilket känns helt underbart, sedan är det en hel del annat som kommer att förändra mitt liv till någonting som jag iallafall hoppas på att bli bra, men jag tvivlar inte, och vågar man aldrig chansa så får man aldrig heller lära sig, eller hur!?

Har även valt att ta några andra beslut som kanske inte är det bästa, det kommer inte att såra mig på något vis så sett, men jag känner att all energi jag lägger på människor till ingen nytta alls kan lika gärna vara, eller har jag fel?
Jag har bott här i över 4 år nu, varav jag har en enda vän, eller hade, som kom hit och hälsade på, EN vän på fyra år av så många som säger sig finnas där? Nej, jag tänker helt enkelt inte lägga energi på människor som inte kan offra en liten tid av sitt liv till att åtminstone göra ett försök till att komma hit. Allting har hela tiden hängt på mig så fort någon vill träffa mig eller jag vill träffa någon, det är slut med det nu.

Halsbränna: Ja, sedan ett bra tag tillbaka, och det är inte lite heller. Det gör mig frustrerad och näst intill självmordsbenägen ibland! Tackar gudarna (eller okej, Lilja, brors tjej) för hennes fiiina blandning hon lärde mig häromdagen, blanda bikarbonat med vatten, ett glas räcker och halsbrännan är så gott som väck!

Ryggbesvär: Åja! Hade ju problem med skiten redan innan graviditet, men får väl erkänna att det blivit betydligt mycket mer plågsamt nu.

Bäckenbesvär: Foglossningar, foglossningar och extreeeema foglossningar!

Muskel och vadkramp: Vadkramp! OM jag längtar efter att kunna sträcka på hela kroppen sådär underbart härligt på morgonen. Gör jag det nu så får jag kramp med en gång! Sedan har jag även känt krampliknande grejer i insidan av låren typ, gör satans ont och får mig att sätta mig pladask oavsett vart jag än befinner mig (som t.ex i djuraffären häromdagen då jag fick sätta mig i akvariegruset, tur nog så är vi typ stamkunder där och de arbetande hade förståelse haha).

Åderbråck: Nope.

Hemorrojder: Nej, haha!

Nästäppa: Gravidnästäppa sedan vecka 15 eller något. Mysiga snytningar med en jävla massa blodiga slemklumpar (varsegod för den informationen).

Urinvägsinfektion: Nej, det tror jag inte.

Känsligt tandkött: Ibland.

Bättre hy och hår: Snarare sämre. Huden iallafall! Ett tag såg jag ut som Freddie Krüeger - brännskadad i halva ansiktet, alltså från under näsan och neråt på hela hakan vilket tärde på psyket en hel del. Folk frågade på fullaste allvar om jag råkat ut för någon allergi, sådär lagom kul,.. Men det börjar bli bättre nu iallafall. Håret är mycket tjockare och gladare än vanligt.

Illamående: De första veckorna. Det har dock börjat komma tillbaka till och från igen?

Ömma bröst: Som tusan! Började lipa på nätterna bara Henke råkade snudda vid dom, AOOOTSCH! Fast sedan är väl det inte så konstigt när dom växte tre storlekar på bara en månad typ.

Viktökning: Hittills runt 16-18 kg (coolt egentligen att det inte längre är hemskt för en tjej att prata om vikt när man är gravid).

Trötthet: Till och från. Dock extremt nu, men det beror nog dels på att jag inte äter järntabletter och sedan för att jag håller igång från 7-8 på morgonen till ungefär 23 på kvällen utan någon vila.

Upp och ner i humöret: Oj, ja. Lite väl extremt ibland kanske.

Strimmor på magen: Ja, välkomna till min mage! Inte farligt mycket och helt ärligt så bryr jag mig inte om det längre! Hela jag skulle kunna bli en bristning såänge bebis bara mår bra.

Putande navel: Liiite. Den går från platt till lite utputande då och då. Den åker dock ut ganska mycket när jag skrattar eller hostar, ser ganska väldigt kul ut.

Svullnader: Ja, händer och armar framförallt, men det är för att jag anstränger mig såpass mycket under dagarna, det hinner gå ner till dagen efter. Mina fötter svullnar en del när jag gått mycket en dag, som i lördags då vi gick i terräng (ajjabajja) i flera timmar. Jag hade extrema värkar och fötterna var lika mycket boll som magen.

Yrsel: Ibland, det är mest på morgonen det snurrar rejält i huvudet.

Förhöjd kroppstemperatur/svettningar: Förhöjd kroppstemperatur, jotack! Mina vanligtvis iskalla fötter är numera asvarma vilket är ett extremt problem för mig eftersom jag inte kan ha fötterna under täcket vanligtvis för att det blir för varmt, nu får jag flytta fötterna till svala punkter ovanpå täcket för jämnan för att det inte hjälper att bara ha dom utanför täcket haha. (Kan omöjligt sova när fötterna är varma)

Blodbrist/järnbrist: Nej, mina värden är väl kanske inte på topp, men jag har såpass bra värden att jag inte behöver äta tabletter om jag absoluuut inte klarar av dom, vilket jag inte gör... Järntabletter är ju rena självmordsförsöket då det känns som knivar i hela uppesidan av magen.

Sammandragningar: Till och från. Har lite svårt för att skilja på allting numera känns det som.

Sömnproblem: Har bara haft sömnproblem under nästan hela min graviditet, därför tar jag inte så mkt stryk av det längre. Däremot önskar jag att jag kunde få ta en helledig dag bara en enda dag och göra absolut iiingenting, men den möjligheten existerar inte ö.h.t.

Nytt konstigt matbehov: Iiiiisglass! Främst piggelin. Köper hem 15pack varje gång som går åt på en, max två dagar. Calippo har också blivit en höjdare nu, bara den har fått ligga på diskbänken eller lilkande i några minuter innan den äts så det är liiite saftigt i den haha. Äpplen, BOB´s jordgubbssaft, Fanta Citron, Tacos - eller egentligen inte tacos i sig utan det är den djävulska cheddar cheese krämen man har till tacos som är så snuskigt lockande, därför blir det vääääldigt ofta tacos här nu eftersom jag bara kan äta den till tacos (testade äta den till annat och höll då på att spy upp alltihopa och fick slänga hela maten), tillägger även att jag aldrig i hela mitt liv gillat den förut.
Finns hur mycket som helst, men korv är någonting som jag får tvinga i mig om jag ska äta det, har knappt klarat av korv under hela graviditeten.

Som de flesta redan vet (eller?) så är det 1 Maj idag, eller, var kanske man ska säga? Klockan slår ju snart över till 2 Maj, skitsamma, 1 Maj innebär 8 dagar kvar till BF, och oavsett om jag nu skulle gå över tiden till max så vet jag med all säkerhet att bebis ändå kommer att finnas här innan maj månad är slut, känns overkligt, underbart och jag längtar som en tok trots att mitt tålamod för en gång skull är på min sida.

Har fullt upp hela dagarna så jag antar att det är det som gör att jag inte går och tänker på hur lite tid det faktiskt är kvar.

Nu ska jag iallafall krypa till kojs för imorgon är det ytterligare en ny dag med en hel del saker att göra. Vågar ju även påstå att jag lyckats dra på mig världens solbränna över bröst, rygg och armar, aooootsch!

Nej, sova var det ja!
Hörs la kanske imorgon om jag hinner vara hemma någonting, annars hörs vi när vi hörs helt enkelt.

Nattinatti.