Folk frågar mig väldigt ofta när dom träffar mig hur jag mår och jag svarar alltid detsamma att jag mår bra och att allting fungerar perfekt, verkligheten är helt annat än så. Nu har jag äntligen vågat ta det där steget att erkänna att jag inte mår så jävla bra som jag försöker få det att framstå som, och att allting inte fungerar så perfekt som jag skulle önska.

Visst har jag pratat med personerna i min omgivning om hur det är, men även där har jag aldrig riktigt vågat berätta den fullständiga sanningen, idag på BVC fick jag äntligen ösa ur mig allt och redan efter det så har jag känt en så otrolig lättnad.

Just nu skiter jag i vad alla ni där ute kommer att säga, men alla dessa jävla praktmorsor som snackar om hur underbar den första tiden som förälder är kan ta mig fan ta sig där solen inte lyser! Att allting skulle vara så förbannat jävla rosa och fluffigt är ren jävla bullshit! Oavsett om man så skulle önska att det vore så, så blir det helt annat än vad man förväntat sig.
Okej, tro fan att man inte kan veta hur livet kommer att se ut efter en förlossning, men av eget tycke så är det betydligt mycket värre än vad jag hade förväntat mig. Idag mår jag någorlunda bra, någonting som jag definitivt inte gjorde i förrgår.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja liten någonting illa, det var snarare mig själv jag hade hoppats på skulle råka ut för någon extrem olycka och bli inlagd ett bra tag. Jag vill inte behöva känna att det är jag som är beroendet, att det är jag som måste finnas där. Jag vill kunna känna mig glad i en hel dag och verkligen känna hur mycket jag älskar honom, men jag har fortfarande inte fått fram den känslan (mer än när han sover) vilket ger mig extremt dåligt samvete, läkaren ville istället intala mig att det är helt normalt att känna så. Jag vill kunna bli glad av att se honom när han vaknar, inte fasa för varje gång jag hör att han ger ifrån sig minsta ljud i sängen, enda tanken som slår mig är "snälla, sov!".

Vem fan sa att amningen skulle vara en mysig "mamma&bebis stund"? Jag känner inget mysigt alls med amningen. Jag blir snarare frustrerad, vansinnig och totalt jävla illamående av smärtan.

Tanken var att amma under natt och dag och sedan ge ersättning på kvällen, idag ändrades även den planen. Idag efter att ha försökt trösta liten från 7 till 10 på morgonen så gav jag upp. Jag ville helt enkelt inte behöva utstå smärtan av amningen ytterligare en gång så jag blandade ersättning och fick i honom och tro mig eller ej, för första gången på dessa iallafall 14 dagar så var han på bra humör efteråt. Han tillät mig både duscha, göra mig iordning för att inte se ut som ett vrak hos läkaren, få på mig alla kläder, bädda iordning sängen och även ta disken innan han blev liiite kinkig, då flyttade jag upp honom till mig i sängen och han somnade med en gång, efter det har han bara skrikit en gång förut när han vaknade och ville ha mat igen.

På BVC idag misstänkte hon att det kunde vara kolik, i förrgår skrek han från 7.00 på morgonen till 17.00 på eftermiddagen med ca 15 minuters sovpauser och måltider. Nu börjar jag dock misstänka att mjölken inte innehåller någon näring eftersom jag fortfarande knappt får i mig någon mat och att det är därför han är så arg hela tiden och eftersom ersättningen fick honom att bli så lugn.
BVC-sköterskan rekommenderade mig att sluta totalt med amningen.
Som hon sa "skit i alla perfekta mammor och läkare som säger att det är så viktigt med amning, han har redan fått i sig gulddropparna av den och du måste själv få läka! Du kan inte ha det på det här viset." - Jag hade snarare förväntat mig att hon skulle tjata hål i huvudet på mig med orden "försök amma så gott du kan för det är jätteviktigt". Helt plötsligt efter BVC besöket så kändes allting så mycket lättare! Helt plötsligt så är inte litens skrik förknippat med extrem smärta för mig, helt plötsligt är det inte jag som är beroendet utan nu kan även Henke ge honom mat, helt plötsligt så skriker inte liten mellan varje amningstillfälle och jag hoppas att det fortsätter så.

Är det min tur att få läka nu?
Är det min tur nu att få kunna koppla av i åtminstone 30 minuter under en dag?
Är det nu jag ska kunna känna mig annat än sönderstressad, dödstrött och totalt jävla värdelös & maktlös?

Ska på återbesök i nästa vecka för rutinkoll på bebis och även för att se om jag blivit något bättre, och om inte så pratade hon om att skriva ut något antidepp vilket jag skulle vara evigt tacksam för om jag slapp.