För ett år sedan i Maj månad skrev jag DETTA inlägg om saker och ting som hänt just i Maj.

 

Maj 2011 tog jag studenten som jag kämpat och slitit som satan för. Jag gick ur gymnasiet med faktiskt riktigt bra betyg för att vara jag som bara gick ur med 35 poäng ur nian.

 

Maj 2012 köpte vi huset, det förändrade livet en del, Jesper föddes, vilket förändrade livet betydligt mycket mer. Visst hade jag en riktigt jobbig start med allting, men jag ångrar inte för en sekund att jag gjorde dessa val även om Jesper många gånger fortfarande kan gå mig på nerverna, och även om jag ibland känner för att lägga ut både honom och min karl på blocket, haha, skämt åsido.

 

Maj 2013, ytterligare ett år då mitt liv har gjort en förändring och hela min framtid har förändrats. Från att sitta arbetslös och där i princip allting handlar om att jag inte har ett körkort så valde jag att en gång för alla ta itu med det. Jag gjorde ett beslut som kostade en del men som ändå kunde fått kosta mer, för förhoppningsvis bär jag det med mig resten av livet.

 

6 Maj 2013 skrev jag mitt teoriprov efter att ha vart på intensivkurs i käraste Säffle. Jag var redigt nervös när provet skulle rättas men när jag väl fick godkännandet så kände jag en viss lättnad, för då hade jag bara ett enda ynka moment kvar, uppkörningen.

 

Jag åkte tillbaka till Säffle den 12 Maj för att ha några lektioner innan dagen D. Och i ärlighetens namn så hade jag sprängande huvudvärk under hela måndagen och kunde inte fokusera ett piss på körningen, bra tajmning, huh? Jag visste redan då att uppkörningen skulle gå åt helvete.

Jag la mig en stund mellan lektionerna och försökte vila bort huvudvärken, och precis när jag är i insomningsläge så ringer min telefon, och helt plötsligt var jag inbokad på arbetsintervju redan den 15:de.

 

14 Maj vaknar jag (precis som tidigare dagar) redan klockan 4.00, trött som satan men kunde inte somna om. Gick upp efter många om och men och käkade frukost med de andra som också konstigt nog vaknat samma tid som jag. Körde sedan en lektion klockan 9 innan det var dags för allvar.

 

Redan efter att ha kört i ca 5-10 minuter så var jag bombsäker på att jag verkligen var vrålkuggad, för nervositeten tog över hela kroppen på mig, jag darrade som ett asplöv och höll lite mer än stenhårt i ratten, till sist efter körningen skulle jag parkera i valfri ruta, och jag vet serilst inte vad jag tänkte på, för jag låg ganska nära vänster sida, och istället för att svänga ut åt höger först för att få mer svängutrymme så rattar jag bara fullt vänster och kommer sedan på mig själv.

 

Förbannat tänker jag "jag har ta mig fan misslyckats med hela körningen, kunde jag inte bara få lyckas med parkeringsfanskapet" ungefär. Jag försökte så gott jag kunde men gav upp, la i parkeringsbromsen och stängde av bilen, jävligt bitter!

 

Precis när jag stängt av bilen så hör jag bara körläraren lugnt säga "jahaa, då var du godkänd då"

Jag fick en smärre chock och trodde han snackade om att parkeringen var godkänd, jag tittade på honom och ba "VAAA!?"

"Ja, det gick ju bra dethär, nu är du godkänd, så hur känns det med körkort?"

Jag började lipa, tror det berodde på att jag var så säker på att misslyckas och ändå lyckades, det var chock blandat med extrem glädje typ.

 

Det är så skönt att äntligen ha det överstökat och att helt plötsligt kunna åka vart man vill, när man vill, så jag ångrar mig inte för fem öre.

 

Nu gapar barn på mig så jag får väl ställa undan datorn nu, ble lite mycket text nu men jag tvingar ingen att läsa hähä.