Jag och en annan person har suttit i ganska meningsfulla och intressanta diskussioner vad det gäller konflikter och bråk.

Många personer som hamnar i konflikt på ett eller annat vis har ibland väldigt svårt för att ta sig ur det och gå vidare.
Personligen så är jag den personen som många gånger vill försöka och ge det en andra chans, och funkar inte det så ger jag ytterligare en chans, funkar det fortfarande inte då så kanske man helt enkelt bara ska lägga ner det och istället gå vidare. Det finns liksom en gräns på allting.

Senaste konflikten jag var i började egentligen med en jävligt löjlig sak, vi hade inte samma tänkande eller åsikter. Det ena ledde till det andra för att sedan sluta med anklagelser hit och dit.
Jag tänker definitivt inte klandra personer som inte har samma åsikter som jag, för vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant? Jävligt tråkig!
Trots denna konflikt så är den ändå för mig arkiverad och jag orkar inte sitta och ödsla tid på att baktala och förnedra en människa, och framför allt inte utan dennes närvaro, sedan att andra väljer att fortfarande stanna kvar på samma ruta och älta allting och sedan kalla mig för både det ena och andra, det är andras val.

Jag anser att livet har så mycket mer att erbjuda än att gå runt och hata människor, eller har jag fel?

Jag vågar rakt från hjärtat säga att jag är en person med starka åsikter, men jag vräker inte heller ur mig precis vad som helst om jag inte vet att jag har rätt i det jag säger, tycka vad man tycka vill, men så fungerar jag.
Under hela min skolgång fick jag alltid från övriga kamrater höra hur "cool" jag var för att jag aldrig backade undan eller gömde mig bakom lögner utan alltid la fram mina åsikter, men sägs det inte att ärligheten varar längst?

Även i detta inlägg så finns det säkert några läsare som har helt andra åsikter än vad jag har just i skrivande stund, men som jag sa, vad vore världen om alla var likadana och tyckte likadant?


Over and Out!